torsdag, mars 06, 2008
lördag, februari 16, 2008
you'll still find your love outside the public library
Dag II, konstateranden:
- 4 680 tecken MVG+ i gymnasiala sammanhang vilket innebär F(x) i universi(teti)ella då fenomenen gymnasium och universitet är lika väsensskilda och oförenliga som begreppen gudarnas vilja och känslornas affekt på det det mänskliga förnuftet hos Homeros.
- Jag har ägnat två timmar och en gråtmild promenad åt att fundera på vad jag vill ha ut av respektive bevisa med det här. Men jag har ännu inte funnit svaret.
- 4 680 tecken MVG+ i gymnasiala sammanhang vilket innebär F(x) i universi(teti)ella då fenomenen gymnasium och universitet är lika väsensskilda och oförenliga som begreppen gudarnas vilja och känslornas affekt på det det mänskliga förnuftet hos Homeros.
- Jag har ägnat två timmar och en gråtmild promenad åt att fundera på vad jag vill ha ut av respektive bevisa med det här. Men jag har ännu inte funnit svaret.
måndag, februari 11, 2008
I watched you crawl into my bed with curses spilling from your head
Man behöver inte blicka många inlägg tillbaka i tiden för att förstå att det här har spårat och även om jag nog aldrig insåg patetiken i pretentionen som autonomitet och självändamål var det kanske mer äkta och autentiskt.
(Men förmodligen enbart en mer erkänd och vida uppmärksammad sida av saken kommen till uttryck.)
Kanske är det ett tillstånd av pretentamisk stress; alstrat i den försoning som de mentala förberedelserna för mitt livs första underkänt innebär. En rotlöshet, ett bortryckande av en signifikativitetens (?, signifikansens?) och identitetens plattform.
För det var väl inte jag som utan vare sig emotionellt eller rationellt betingade anledningar grät mig igenom en hel båtfest för att natten därpå fnissa mig igenom ändlösa tunnelbanefärder och förbi utplånande folkhorder; som utsåg oskyldiga och känslomässigt exponerade människor till offer att hänsynslöst och obefogat plåga, för att efter fyra timmars sömn läsa in tusen sidor litteratur, äga gruppdiskussionen och strö stoftet för vinden?
Men å andra sidan är Gisle Surssons saga kanske inte material för så djuplodande analyser.
Och jag kikar in på de liv som för mer eller mindre bekanta stabiliseras, artar sig till det bättre; lyckan (om lyckan som sådan kan definieras) och kanske speglar den sig i en missunnsamhet på min hornhinna men främst i förtjusning.
Och förtröstan.
(Men förmodligen enbart en mer erkänd och vida uppmärksammad sida av saken kommen till uttryck.)
Kanske är det ett tillstånd av pretentamisk stress; alstrat i den försoning som de mentala förberedelserna för mitt livs första underkänt innebär. En rotlöshet, ett bortryckande av en signifikativitetens (?, signifikansens?) och identitetens plattform.
För det var väl inte jag som utan vare sig emotionellt eller rationellt betingade anledningar grät mig igenom en hel båtfest för att natten därpå fnissa mig igenom ändlösa tunnelbanefärder och förbi utplånande folkhorder; som utsåg oskyldiga och känslomässigt exponerade människor till offer att hänsynslöst och obefogat plåga, för att efter fyra timmars sömn läsa in tusen sidor litteratur, äga gruppdiskussionen och strö stoftet för vinden?
Men å andra sidan är Gisle Surssons saga kanske inte material för så djuplodande analyser.
Och jag kikar in på de liv som för mer eller mindre bekanta stabiliseras, artar sig till det bättre; lyckan (om lyckan som sådan kan definieras) och kanske speglar den sig i en missunnsamhet på min hornhinna men främst i förtjusning.
Och förtröstan.
torsdag, februari 07, 2008
and if I’d fall, would you pick me up?
Och jag inser att jag är min samtids svar på Antikens elegiker.
Helt utan självironi.
World spins madly on.
tisdag, januari 08, 2008
"mama always said: 'stupid is that stupid does'"
Jag tänker på att det är så fint av Arla att i vår bortom tid och rum stressade samtid se steget längre och med sin mjölkpaketsdidaktik vagga kommande generationer på rätt spår; försiktigt föra dem rakt på moraliska principer ej vetandes sina politiskt korrekta gränser.
"Alla blir vi arga, det är en naturlig reaktion och det är bra att säga ifrån om någon är dum. Men ibland blir man kanske så arg att man inte riktigt vet vart ilskan ska ta vägen, och då finns risken att man gör sig själv eller andra människor illa. Man kan träna sig på att hantera sin ilska. Kanske räknar man tyst till tio, kanske går man en sväng runt skolgården. Man kan också prata med varandra om vad som gör en arg och vad man gör med sin ilska."
Dessvärre riktar de sig mot fel målgrupp för alla barn vet redan allt det här för barn är de mest rättfärdiga varelser som vandrar denna jord då de på sina spinkiga axlar bär alla de dåliga samveten som föräldrarna befriat sig ifrån genom att applicera på dem. Ptja, istället borde de i mer djuplodande frågeställningar vända sig till de äldre generationerna men det är givetvis ingen idé för de har inte tid att ta budskapen till sig och dessutom har de under resan blivit på tok för cyniska för att ens i sin vildaste fantasi visualisera något likvärt framtidstro. Nej, den enda räddningen vore att sträcka de uppväxande en hjälpande hand innan de hunnit sjunka för djupt i cynismens träsk.
Hur fan det nu skulle gå till; den här planeten består ju för sjutton bara i ett stort, stinkande träsk. (Och tyngdkraftslagen vet det hur att praktisera, minsann.)
Hah.
Jag tittar på Wilson Phillips-videos på YouTube (och där kan vi snacka cheezzziie klichéer) och skrattar lite rått men berörs egentligen på djupet för allt är ju så SANT.
För övrigt;
mitt rum består mest i nakna väggar och obebodda möbler; jag har inte ens sängklädder här längre och det känns jättespännande att sova på en föklädd prydnadskudde och under en stickig filt som är alldeles knölig i påslakanet. Jag tror att jag kanske kan somna om jag låtsas att jag är ett fattigt barn från förr i tiden; det brukade jag alltid när jag var yngre.
"Alla blir vi arga, det är en naturlig reaktion och det är bra att säga ifrån om någon är dum. Men ibland blir man kanske så arg att man inte riktigt vet vart ilskan ska ta vägen, och då finns risken att man gör sig själv eller andra människor illa. Man kan träna sig på att hantera sin ilska. Kanske räknar man tyst till tio, kanske går man en sväng runt skolgården. Man kan också prata med varandra om vad som gör en arg och vad man gör med sin ilska."
Dessvärre riktar de sig mot fel målgrupp för alla barn vet redan allt det här för barn är de mest rättfärdiga varelser som vandrar denna jord då de på sina spinkiga axlar bär alla de dåliga samveten som föräldrarna befriat sig ifrån genom att applicera på dem. Ptja, istället borde de i mer djuplodande frågeställningar vända sig till de äldre generationerna men det är givetvis ingen idé för de har inte tid att ta budskapen till sig och dessutom har de under resan blivit på tok för cyniska för att ens i sin vildaste fantasi visualisera något likvärt framtidstro. Nej, den enda räddningen vore att sträcka de uppväxande en hjälpande hand innan de hunnit sjunka för djupt i cynismens träsk.
Hur fan det nu skulle gå till; den här planeten består ju för sjutton bara i ett stort, stinkande träsk. (Och tyngdkraftslagen vet det hur att praktisera, minsann.)
Hah.
Jag tittar på Wilson Phillips-videos på YouTube (och där kan vi snacka cheezzziie klichéer) och skrattar lite rått men berörs egentligen på djupet för allt är ju så SANT.
För övrigt;
mitt rum består mest i nakna väggar och obebodda möbler; jag har inte ens sängklädder här längre och det känns jättespännande att sova på en föklädd prydnadskudde och under en stickig filt som är alldeles knölig i påslakanet. Jag tror att jag kanske kan somna om jag låtsas att jag är ett fattigt barn från förr i tiden; det brukade jag alltid när jag var yngre.
torsdag, januari 03, 2008
and I wan't you so bad in my heart
”Mitt krig gav mig mångahanda; låt du ditt ge dig lika mycket. Livet går det inte att befalla, hur högt man än ropar till det, så befaller det inte ens sig självt. Ingen blir nånsin stor eller liten annat än i någon annans tanke, så var försiktig med vems tankar du råkar i […]"
söndag, december 30, 2007
a year ago
Gud, denna trettionde december, årets till lika nästsista och mest förutsägbara dag; överallt ältas ovissa nyårsplaner och man överväger enligt klassiskt avantgardemaner en bojkott av vad som i grund och botten enbart är en hyllning till tidens underkastelse förgängelsen – något som manifesteras i en ångest över det gångna årets ofullkomlighet men likt förbannat ska det till att dras fram i strålkastarljuset i en överblick vars egentliga knivskärpa förtas av det där tvungna nostalgirosa skimret. Och skepticismen gentemot att det kommande året för bättre tider med sig förkläs i en tapper framtidstro där allt av nyårslöften förkastas i snusförnuftighetens namn och i helvete heller att jag tänker vara sämre själv!
Man utlovar skagenröra och glittriga papphattar och Miranda bor tio meter ner och femton åt höger och mitt sällskap önskas vid övervarandet av fyrverkerier i en annan del av stan men jag har ju alltid sängen och TVn och jag tänker på att det vanan trogen har varit ett ytterligheternas år; kanske det värsta men på samma gång det bästa och omänskliga prestationsnivåer följda av en passivitet inte vetandes några gränser och stillaståendet i föränderligheten och föränderligheten i det stillastående och jag och inte jag and it’s all about you och att jag är tillbaka i utgångspunkten samtidigt som jag i själen genomgått en metamorfos resultat oigenkännlighet och att leva i gränslandet mellan allting och ingenting; i ett ingenmansland definierat av verkligheten kontra illusionen och "oh I'm scared of the middle place between light and nowhere".
Och att vad jag önskar kanske just är det; det att de kontraster och motsatser och mellanspel jag förr ansåg vara synonyma med estetiken ersattes av ömsesidigheten - my infant spirit would awake och kanske att jag skippar att bli smalast och snyggast i klubbstockholm för jag ska ju kanske flytta till en båt så ragg lär jag ju få ändå.
gottnyttår'rå!
Man utlovar skagenröra och glittriga papphattar och Miranda bor tio meter ner och femton åt höger och mitt sällskap önskas vid övervarandet av fyrverkerier i en annan del av stan men jag har ju alltid sängen och TVn och jag tänker på att det vanan trogen har varit ett ytterligheternas år; kanske det värsta men på samma gång det bästa och omänskliga prestationsnivåer följda av en passivitet inte vetandes några gränser och stillaståendet i föränderligheten och föränderligheten i det stillastående och jag och inte jag and it’s all about you och att jag är tillbaka i utgångspunkten samtidigt som jag i själen genomgått en metamorfos resultat oigenkännlighet och att leva i gränslandet mellan allting och ingenting; i ett ingenmansland definierat av verkligheten kontra illusionen och "oh I'm scared of the middle place between light and nowhere".
Och att vad jag önskar kanske just är det; det att de kontraster och motsatser och mellanspel jag förr ansåg vara synonyma med estetiken ersattes av ömsesidigheten - my infant spirit would awake och kanske att jag skippar att bli smalast och snyggast i klubbstockholm för jag ska ju kanske flytta till en båt så ragg lär jag ju få ändå.
gottnyttår'rå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
