i don't sleep well

Förvisso är kvällen ännu ung men jag önskar inget annat än att få sussa sött i de där gräsliga lakanen; emellertid eftersträvar John Blund ej utöva sina magi på en flicka skadad av prestationsångestens brutala förmåga att nedbryta eventuell självkänsla till beståndsdelar i storleksmässig jämförelse med vilka kvarkarna kan finna sig vara omsprungna, och det med besked.
Jag vet inte hur jag ska förmå uppbåda en självaktning tillräcklig för att mäkta med att på lördag inta scenen men däremot vet jag med säkerhet att min bekantskapskrets riskerar att dividera sig med sig själv om jag ej upphör att gnälla.

Vid det här laget lär jag vara den enda som ej figurerar på stureplan.se iförd arrangemang ”lånade” från skolans teatergarderob och om hobbyastrologerna ville komma med något bättre skulle jag med största sannolikhet vara glad.

"You should be enjoying the fiery Leo Moon today, for it encourages you to move outside your regular routine. But all is not as upbeat as it could be, for you may be reminded of a difficult time in your life and begin to worry that something similar could happen again. Unfortunately, your fears will only make things worse. Instead, lean on your innate wisdom to recognize the difference between then and now."

Hej, hej medfödda vishet! Om du läser det här får du gärna lämna kontaktuppgifter i en kommentar!

skratta lagom solange, skratta lagom

Ett par månader lär ha förlupit sedan jag rekommenderades att läsa Willy Kyrklunds ”Solange”. Förordaren måste antingen besitta oförklarliga kunskaper om mitt tycke eller i baggaget hysa läserfarenheter breda och konsiderabla nog för att (om så bara på någon ynka kvadratmillimeter) förmå matcha var människas litterära intressesfärer.
Ty hur det än må vara har de hundratjugofyra sidorna på mig en läkande inverkan och endast vid anblicken av det tummade, hundörade och med hälsan slitna skolbiblioteksexemplaret försätts jag i ett sällsamt tillstånd av framtidstro. Och detta trots att emballaget pryds av parollen ”en bok för alla” och jag i regel uppskattar böcker som är enkom för mig.
Men kanske är det en bok för alla och kanske är det däri dess tilldragande egenskap består; vad än du i en bok söker finner du det här. Du söker ett melodiskt klingande språk och du finner det. Du söker främmande ord och du finner dem – även om de är tunnsådda. Du söker psykologiska samband och du finner dem. Du söker känslomässiga maktspel och du finner dem.
Men framförallt söker du (med risk för att snava på de högtravande harangerna och låta lika pretentiös som jag egentligen inte är) delaktighet i tankebanor som får det att svindla och du finner dem.

Jag älskar de konversationer som Hugo och Solange i förstone för; jag älskar oenigheten i filosoferandet om huruvida ondska och godhet existerar och i sådant fall i vilka former. Jag älskar diskussionen om livets mening och jag älskar Hugos sista ord.

Jag älskar Hugos drömmar om att färdas till Venus och Mars och jag älskar de in i detalj ingående redogörelserna för hur han skulle förmå slå slag i saken och möjliggöra en rymdfärd.

Jag älskar den kraftmätning som i tysthet försiggår Hugo och Solange emellan då diktens gud – Ivar Emilsson – för ett par kvällar gästar makarnas thé-stunder.

Det är spår av detta som hos Beate Grimsrud återfinns och kanske väger det mer än det för hennes romaner emellanåt andefattiga konceptet.

” – Än sen om människorna är onda, säger Solange, eller om de kanske är ännu ondare än så. Det gäller att vara generös ändå, att ge ut av sig själv, för eljes stängs man inne och livet blir meningslöst.
- Än sen om livet blir meningslöst, säger Hugo, det gäller att överleva ändå eftersom livet vill det.
- Men jag ville leva! inte överleva – jag vill leva mitt liv, mitt enda liv!
- Det är ingalunda du som lever ditt liv. Det är livet som lever dig. Och när du är slutlevad så går livet vidare.”


PS. Jag älskar inte mina potatisar till halsmandlar och ej heller bröstet som smärtar vid inandning.

today is a good day to die

Helgen var som utlovat öken. Jag fick feber i benen och önskade mig en gudfader villig att skjuta ned förorsakarna av mitt välmående. En yngre syster överraskades med festligheter och målbrottsrösterna på andra sidan den tunna väggen tjattrade värre än det polyfoniska fågelkvittret.
Och jag grät mig till sömns efter alla da’r.

Farbror doktorn lyssnade till mitt hjärta och konstaterade något som redan sagts mig; att mitt hjärta slår för fort, att det pumpar runt blodet i en hastighet högre än önskvärd. De vill låna opassliga mängder blod men först måste jag fasta.

Min telefon ät tyst, datorn tråkar ut mig, böckerna är utlästa och musiken sönderlyssnad. Kylskåpet ekar tomt men lika väl är väl det.

andas, jag kan inte andas

Ett horoskop utstakat för tidsintervallet tjugoandra mars till sjätte april förlikar skyttens kul/ nöjen–front med ”öken”.
En för säsongen femte förkylning har antastat mig, men vem räknar på det, som säkert! brukar säga.

(Egentligen hade jag dagen till ära utlovat en musikrecension men i morse läste jag igenom ett p-häfte från i höstas och insåg att jag har förlorat orden. Hejdå!)

principiellt korrekt

Jag fäster konstprojektet vid min vägg även med risk för att kladda akvarellfärg på tapeten och följer således Yvonnes ord men går emot mitt eget.
Jag firar den stundande sommartiden mitt i veckan och handlar således tvärtemot en tyst överenskommelse.
Jag sätter min fot på baba sonic och sviker således det löfte som jag svurit med mig själv.

Det är inte principiellt korrekt. Men å andra sidan är det inte särskilt pk att vara pk.

Om jag vore diktare och brydd av ordens klanger skulle jag kanske säga att det inte är så pk att vara pk att vara pk.
Men då börjar det snurra något alldeles vansinnigt.

PS. Jag blir djupt besviken om inte en enda i min blygsamma skara läsare inser den litteraturhistoriska anspelningen.

"biblioteket är en god sak"

Gårdagen till ära infann jag mig i skolbänken någon minut efter utsatt tid vilket hör till det sällsynt inträffande. Den sena ankomsten var föranledd av kulturdelen och den artikel om det kommunala biblioteket som prydde dess mittuppslag – eller ett uppslag åtminstone. ”Biblioteket är en god sak” titulerade såväl som avslutade Christer Hermanssons textsjok i vilket han bland annat redogjorde för moderata ledamoters förslag på att inskränka gratis boklån för låntagare mer än arton år fyllda.
Det är vid tillgodogörande av uppgifter likvärda dessa som det i min hjärna börjar surra på ett högst obehagligt vis. Så småningom börjar detta centrum för synapsimpulser koka för att slutligen implodera och därefter låta mig explodera i ett hagel av åsikter.
För det första kan uttagandet av avgifter givetvis resultera i klassrelaterad ojämställdhet vad beträffar bildning och även om avgiften håller sig på en nivå tillräckligt låg för att den av gemene man skall förmå undvaras lär den tveklöst innebära slutet för okynnesläsningen.
Jag har så länge jag kan minnas lånat hem fler böcker än jag ens i teorin har tid att läsa till sista stavelsen och mycket riktigt har jag inte mer än bläddrat i en ansenlig del av dem. Ett helt hyllplan i min knapert tilltagna bokhylla har dedicerats de skrymmande biblioteksböckerna som jag för övrigt med stolthet bär hem i vetskapen om att jag vid lånet av dem indirekt subventionerar Sveriges författarfond.
Men jag erinrar mig att avsikten givetvis är att eliminera all form av statligt stöd till konstnären ty konsten bör på marknaden sköta sig själv.
I realiteten fungerar det emellertid ej så – den mest nydanande konsten (som först efter ett tiotal år blir konventionell och på marknaden konkurrenskraftig – eller hur var det?) kan nämligen ej finansiera sig själv då den som sagt blir förstådd, uppskattad och konkurrenskraftig först ett tiotal år efter alstringen – eller hur var det?

saturday nights

Jag vet inte vad som är grejen med att jag sitter uppe till mitt i natten ackompanjerad av kräm, kungen är död och gråsparven när hon sjunger på repeat.
Jag vet inte vad som är grejen med att jag samtidigt studerar fotografier med härkomst i högstadiet, läser gamla dagböcker och ögnar igenom diktsamlingarna.
Nostalgin kramar mitt innanmäte och jag minns alla regniga somrar och att famla i ovissheten.
Det är nog inte så lätt att hitta sig själv inklämd mellan två yngre systrar i ett svalt baksäte på en bil som i gryningen korsar Sveriges motorvägar.

Av nostalgitrippen kan konstateras att jag var en jävel på nödrim, ständigt var hemligt såväl som olyckligt kär, att mitt självförtroende befann sig på nivå lägre än skoskaften men att jag detta till trots trivdes med livet.

Den flickan fattas mig; jag måste ha tappat henne någonstans på vägen. Och år tjugohundrafem saknar vi ej.

Vardagsfilosofi ur en sjuårings perspektiv:

Lördag, April 1996
Ordet är svårt att förstå.
Idag är idag. Imorgon är imorgon,
det kan man inte endra på.

Jag vet inte vad jag ska göra.

---

Elva år senare är ordet fortfarande svårt att förstå och jag vet inte heller vad jag ska göra men ändra stavas med ä och imorgon är i större utsträckning idag.

summer is going to take the pain away?

Livet är lite som äppelcidervinäger och fyllt av samma vämjelse som infinner sig då man i syfte av att inskränka matbegäret inmundigat nämnda vinäger.

Stockholm och dess uteliv går mig nerverna – enkannerligen somliga kretsar i vilka synen på kvinnan är snarlik den som var rådande under de epoker i vars klädmode nämnda kotteri finner inspiration. Men det blir kanske ändring på det nu då allt fler lämnar de med hälsan slitna paltorna åt sitt öde för att istället anamma klubbkidstilen. Rosa tights och neonfärgade (cancerframkallande, bör eventuellt tilläggas) plastsmycken åt folket.
Fem neonglittrande ändor på rad; det förefaller avantgardistiskt, inte sant?

För var dag som går konstaterar jag min föga imponerade konkurrens på arbetsmarkanden och för att ej riskera att fullkomligt falla ned i apati söker jag som besatt till högskolor och universitet. Dock tillstöter ett dilemma – endast kurser på kandidat - och magisternivå tilltalar mig.

memento mori

Jag tycker inte om konst som ej är estetiskt tilltalande, fastslog jag inklämd mellan soltörstande pensionärer och osnutna ungar på en knökfull 47:a. Fem minuter tidigare hade jag lämnat Liljevalchs vårsalong till vilken jag släpat med mor min vid insikten om att den pågående utställningen endast hade en vecka kvar i livet.
Som vanligt ute i sista minuten och långt efter i debatt och nyhetsflöde, således.
Som vanligt recenserad och analyserad ned till minsta beståndsdel, förmodligen.
Som tidigare konstaterat var politiska inslag överrepresenterade, givetvis.
Budskap – emellanåt uttjatade, stundom i mitt tycke träffande och i vissa fall vittnande om innovation – utsöndrades från väggar och tredimensionella installationer. Ett fåtal konstverk efterlämnade intryck; berörde. Ett fåtal provocerade av anledningar jag ej kan sätta ord på och kanske heller ej förstår och än mindre vill erkänna.
Men jag tyckte ej om dem; jag fann dem osmakliga, rent ut sagt.
Emellertid med vissa undantag och det kanske mest tilltalande var en samling om fem tavlor av Josefin Skön. Broderi i kombination med akvarell klingar fullt förståeligt misstänkt mycket som konsthantverk från valfri av Stockholms skärgårdsöar men var i hennes surrealistiska alster stilfullt kombinerat.
Jag drar mig för att gräva efter budskap precis som jag drar mig för att plocka ut innebörden i Rimbauds ord.
Det räcker med att jag önskar att jag vore alstraren.


PS. Nu har replikerna börjat sätta sig och de förföljer mig dygnet runt och även i drömmarna. I morse ekade orden ”Memento Mori. Minns att du är förgänglig” i mitt arma huvud och ordföljden "Spruta på bara älskling!" (som väl redan kan klassificeras som en klassiker) är konstant formade i min mun. Det gäller att vakta sin tunga.
Men det är tämligen festligt.
Och dramatisk är mitt andra namn, som bekant.

mjältsjukan

Jag antog (eller närde förhoppningen, åtminstone) att den mjältsjuka som parasiterat folket skulle skingra sig likt dimma i gryningen då våren är så uppenbart i annalkande.
Men tji fick jag.
Vilket väder, suckades det då den enträgna kylan ej besparade minsta vrå en oönskad visit.
Vilket väder, suckas det då gumman tö med sina plusgrader alstrar reaktioner på molekylärnivå med resultatet sörja och slask.
Låt oss gå upp i limningen då vätan kryper in på bara skinnet och beröva oss för allt i världen inte nöjet att knorra över skrapsåret som förvärvades i vurpan under senaste kryssa-mellan-vattenpussarna-eskapaden.

Det är den nionde mars.
Det är tre månader minus en dag tills vi sjunger om studentens lyckliga dagar.
Det lär gå tämligen fort; för att inte säga illa kvickt.
För tre månader minus en dag sedan inträffade ju den dag som gjorde mig till en myndig medborgare av Svea Rike.

gubben mening

Jag släpper alla hämningar, påkallar mitt mest attraktiva jag och kurtiserar gubben mening. Då vi talar synestesi och själslandskap förefaller han vara misstänksamt lättflörtad och jag grunnar i tysthet på om något av väsentlighet kanske gått mig förbi.
”En hemisfär i en hårkorg”, ”dofter milda som oboe” och ”segerrik planterar Ångesten sitt korpsvarta baner.”
Det tycks mig så givet.

Så småningom avancerar vi. Vi lämnar allt vad spleenigheten heter bakom oss och trevar i blindo i katalogstilen.
Det är fint.
Orden harmonierar i det där ouppnåeliga flödet; en eufemism i vilken eventuell kärna döljs.
Och jag vill ej gräva efter den; rota och riskera att möblera om bland tonerna och massakrera melodin.

Jag gick på en nit; gubben mening och jag är ej ämnade för varandra.
Om det inte vore för att jag led av agrafi skulle jag författa en hel uppsjö poem utan syfte eller undermening så långt ögat kunde nå.
Sedan skulle kultureliten slita sitt hår i vanmakt över den svåranalyserade skiten, plocka isär orden ett för ett och slutligen konstruera kvintessenser som jag själv aldrig haft i åtanke.

De är påhittiga, de där analytikerna.



PS. Johan är en grottmänniska. Johan Veninnen, det vill säga. Han spränger fram en egen grotta i den massiva berggrunden, borrar en aldrig sinande brunn och anlägger en täppa på en klippavsats som man når genom att klättra tjugo meter i riktning uppåt på en av honom själv konstruerad klätteranordning. Johan Veninnen är över de nittio fyllda, fullkomligt blind och lever på maskrosor och rönnbär.
Och bananer, förstås.

Johan Veninnen kan kanske kallas en levnadskonstär; en förebild att ta efter.

vad ska du bli när du blir stor?

Färdlektyren utgörs för tillfället av studiekataloger från landets universitet och högskolor. Genom brevinkastet dimper de ned i en aldrig avtagande ström för att därefter staplas på en hög som står mig till halsen; i dubbla bemärkelser.
Jag bläddrar, ögnar, läser och kikar emellanåt i smyg på kurser av mindre naturvetenskapliga kalibrer. Men ingivelsen avspisas inom kort.
Ja, vem försöker jag lura egentligen? Det är allmänt känt att jag duger endast till det naturvetenskapliga basåret; om ens det.

Och vad vill KTH säga mig då de skickar ett svart häfte format A5 vars sidor är rutade i en skala som framträder mikroskåpisk även i kontrast till min nätta handstil?

Dagen har i övrigt gått i gåvornas tecken då jag dels förunnats en vårjacka av mig själv samt för det andra skänktes en bok som presenterar mig för ord vars existens tidigare varit mig okänd.

relativt

Jag minns då jag för första gången insåg innebörden av begreppet ”relativt”.
Det var på en fysiklektion under högstadiet då klassen utsattes för det konventionella experimentet vars utgång var och en redan på förhand kan räkna ut men som ändå medför någon form av fascination inför fenomenet.
För mig var det så, åtminstone.
Vänster hand doppades i en hink med 20-gradigt vatten emedan höger hand vilade i en hink med 40-gradigt vatten. På en given signal nedfördes båda händerna i en balja med 30-gradigt vatten med det givna resultatet att höger hand upplevde vattnet som kallt emedan vattnet kändes varmt mot vänster hand.

Därigenom lärde vi oss vidden av att ej missbruka begrepp såsom varmt och kallt och andra adjektiv med dragning till ytterligheter, för allting är ju relativt. (I efterhand tycks det mig som om den lärdom vi i själva verket drog är insikten om den mänskliga hjärnans begränsning då den luras att tro än det ena och än det andra endast till följd av att yttre omständigheter varierar.)
Jag erinrar mig även att jag ej kunde låta bli att motsäga mig det hela ty i min mening fanns det vissa saker som helt enkelt var givna – på våra breddgrader, exempelvis, anses det generellt vara varmt vid ett visst antal plusgrader och kallt vid ett annat antal grader på andra sidan markeringen noll.
Då man ej besitter precis vetskap om temperturen måste man således uttrycka sig som ”det är relativt varmt ute” vilket för det första låter urbota löjligt och för det andra innebär att begreppet relativt i sig är relativt eftersom det då måste sättas i relation till något.
Relativt är därav relativt obrukbart. Men iakttaget ur motsatt synvinkel relativt oumbärligt.

Jag undrar om det här hör hemma i kategorin cirkelbevis, precis som jag undrar om min tillfälliga belägenhet är ett exempel på ödets ironi.
Kanske kan man säga att jag har fått som jag vill. Eller som jag förtjänar.

Allting är ju relativt.

rubrik

Så förflyter fyra timmar dyrbar tid utan att något av betydelse åstadkommits, fullbordats eller ens påbörjats. Tankarna svävar ut genom fönstrets fläckade glas och blicken med dem. Utan vetskap om vad som där sökes tar de fäste på en vandrande gestalt, flackar undan och stirrar stelt i tomma intet. Med en hastig och för själen plågsam burdushet återvänder de och splittrar i förbifarten den bräckliga fönsterruta genom vilken de passerar och landar slutligen med en stöt som får huvudet hos deras utövare att skälva av smärta. Ty i kontrast till dagdrömmeriet ter sig verkligheten vara en mardröm från vilken man ej flyr genom att återvända till det reella utan till tidsfördriv i abstrakthet.

Men tänk att vi lever ändå.
För det våras.