Jag tänker på att ljuset är ett fenomen närapå lika komplext och fascinerande som människan då det i likhet med henne låter det ena av två polära karaktärsdrag dominera beroende på den energinivå som erhålls.
Historiens för min del sista och kanske sämsta periodhäfte är skrivet och jag vet ännu inte hur det känns.
Däremot vet jag med säkerhet att jag får lite andnöd vid tanken på att jag inte närvarar på klassens studentskiva men en fix idé är emellanåt omöjlig att bli kvitt och kanske är man destinerad att ro somligt i land.
TTA medför doften av decembersnö, logaritmer och hemmafester i samband med 17-årsdagar och jag tänker på att vissa tider på gott och ont är förbi.
Billie the vision and the dancers har sällskapat mig natten igenom trots att de redan förra sommaren skavde sår på trumhinnorna. Men vad gör man inte för att finna de paradis vars djupt förnyande kraft är betingad av att man redan har andats den och förövrigt står de för den pseudonym under vilken jag figurerar på random communities, för att uttrycka sig modernt.
De nostalgiska värderingarna ligger väl i tiden, antar jag men på lång sikt blir det kvävande.
Jag håller ögonen öppna med äppelkakor av suspekt konsistens men när jag väl försöker stänga dem kärvar gångjärnen.
torsdag, maj 31, 2007
fredag, maj 25, 2007
kreera, punktera
Jag är utled på att prestera vilket borde innebära att jag är trött på att skapa mig själv ty en människa är sina prestationer.
I ”Existentialismen är en humanism” låter nämligen Sartre påstå att människan står som ansvarig för sin existens och därmed på eget bevåg skapar sig själv såväl som sina begränsningar.
Men Cartarescu rekonstruerar, transformerar, punkterar andemeningen med paradoxen:
” Alla skapare är sina skapelsers skapelser och föds för att skapa dem och bilda en oskiljaktig dualitet.”
vars tvetydighet intensifieras, förvrängs, tillspetsas av uttalandet:
”Men vi är en skapelse som ännu inte är skapad, ty att bli skapad innebär att skapa.”
Det gäller att få rätsida på paradoxerna men jag springer i cirklar, snubblar på mina fötter och hjärnan säger FATAL ERROR.
All I want to do is sleep next to you och om sju dagar, om sju dagar är det över.
En gång för alla.
Men först måste jag modellera nakna damer och inse vidden av Keplers kikare.
I ”Existentialismen är en humanism” låter nämligen Sartre påstå att människan står som ansvarig för sin existens och därmed på eget bevåg skapar sig själv såväl som sina begränsningar.
Men Cartarescu rekonstruerar, transformerar, punkterar andemeningen med paradoxen:
” Alla skapare är sina skapelsers skapelser och föds för att skapa dem och bilda en oskiljaktig dualitet.”
vars tvetydighet intensifieras, förvrängs, tillspetsas av uttalandet:
”Men vi är en skapelse som ännu inte är skapad, ty att bli skapad innebär att skapa.”
Det gäller att få rätsida på paradoxerna men jag springer i cirklar, snubblar på mina fötter och hjärnan säger FATAL ERROR.
All I want to do is sleep next to you och om sju dagar, om sju dagar är det över.
En gång för alla.
Men först måste jag modellera nakna damer och inse vidden av Keplers kikare.
lördag, maj 19, 2007
navigera
Vi bestiger de vindlande kullerstensbranterna, spatserar utmed Monteliusvägen.
Jag lyssnar till grusets knaster under de följsamma skoskulorna och känner vindarnas värk i ryggen. Den av hägg och aftonsol kryddade luften får dopaminer och endorfiner att dansa genom nervsystemet och tillsammans med de storslagna vyerna harmonierar stadens uppsluppna sinnesstämning i en samstämd fullständighet; berusningen i den blotta existensen kontrar oansenligheten, ensligheten, stillheten.
Jag undrar när man ska upphöra att längta efter något avlägset, något annat; när man ej längre trånar efter morgondagen och den imaginärt angenäma tillvaro som den i sitt sköte bär.
När man fokuserar på den hisnande skönhet av vilken man omges istället för att hart när konvulsiviskt söka utopier bortom horisonten.
Och med ens tycks idéen av att ersätta denna tillflyktsort med valfri europeisk metropol befängd, ty fyller det tomrummen, täpper det hålen, kompenserar det saknaden?
Jag lyssnar till grusets knaster under de följsamma skoskulorna och känner vindarnas värk i ryggen. Den av hägg och aftonsol kryddade luften får dopaminer och endorfiner att dansa genom nervsystemet och tillsammans med de storslagna vyerna harmonierar stadens uppsluppna sinnesstämning i en samstämd fullständighet; berusningen i den blotta existensen kontrar oansenligheten, ensligheten, stillheten.
Jag undrar när man ska upphöra att längta efter något avlägset, något annat; när man ej längre trånar efter morgondagen och den imaginärt angenäma tillvaro som den i sitt sköte bär.
När man fokuserar på den hisnande skönhet av vilken man omges istället för att hart när konvulsiviskt söka utopier bortom horisonten.
Och med ens tycks idéen av att ersätta denna tillflyktsort med valfri europeisk metropol befängd, ty fyller det tomrummen, täpper det hålen, kompenserar det saknaden?
onsdag, maj 16, 2007
en skugga av mina drömmar
[…]
Motljus.
Siluetter mot eftermiddagssolen. Vid Macba slamrar skateboard-hjulen i takt med en oregelbunden stadspuls. Ett gott hantverk når skyn.
Jag söker en gata, en gränd som jag tror mig ha passerat. Bilden av den har etsat sig fast på hornhinnan och framträder bland andra synintryck. Jag följer en labyrint, svänger likt vägen svänger och snitslar mig emellanåt en vindlande bana som bryter av mot det redan irreguljära vägnätet. Men gränden – en gränd bland andra – förblir puts väck liksom vore den disintegrerad och avlägsnad från jodens yta.
Kanske strosar jag förbi den, flanerar jag längs med den samt trampar jag dess stenar utan att inse att jag befinner mig på den. Ty här är gränderna likt den smutsig och likt den trång. Här pryds de illa medfarna husfasaderna av arrangerad grönska och tvättlinorna vajar likt girlanger i skyn. En ensam strumpa fladdrar till, glider tveksamt ur sitt fäste och singlar ner på gatan. Livlös slår den ned likt ett sorgens baner för att med tiden färgas grå.
Men mina fötter känner inte igen trottoarens nötning.[…]
Motljus.
Siluetter mot eftermiddagssolen. Vid Macba slamrar skateboard-hjulen i takt med en oregelbunden stadspuls. Ett gott hantverk når skyn.
Jag söker en gata, en gränd som jag tror mig ha passerat. Bilden av den har etsat sig fast på hornhinnan och framträder bland andra synintryck. Jag följer en labyrint, svänger likt vägen svänger och snitslar mig emellanåt en vindlande bana som bryter av mot det redan irreguljära vägnätet. Men gränden – en gränd bland andra – förblir puts väck liksom vore den disintegrerad och avlägsnad från jodens yta.
Kanske strosar jag förbi den, flanerar jag längs med den samt trampar jag dess stenar utan att inse att jag befinner mig på den. Ty här är gränderna likt den smutsig och likt den trång. Här pryds de illa medfarna husfasaderna av arrangerad grönska och tvättlinorna vajar likt girlanger i skyn. En ensam strumpa fladdrar till, glider tveksamt ur sitt fäste och singlar ner på gatan. Livlös slår den ned likt ett sorgens baner för att med tiden färgas grå.
Men mina fötter känner inte igen trottoarens nötning.[…]
söndag, maj 13, 2007
strula med siri
Penseln slinter och pappret viker undan. Jag försöker men färgerna beter sig inte som jag önskar.
Jag försöker skriva men orden är inte på ett vidare medgörligt humör. Sign out. Sign in.
Tumnageln följer det i glasyren utsirade mönstret på den handdrejade koppen. Kaffet är strävt mot tungan; fräter mot magsäckens innanmäte. Som så många gånger förr har doften förfört mig, fört mig på villovägar.
Visa ord kommer över hennes läppar och med blicken fäst i det döda trädets non-existenta bladverk utbrister hon plötsligt att det är det som är grejen med livet. Vad är det som är grejen med livet, vill jag fråga för som så många gånger förr sviker koncentration och auditiva sinnesförnimmelser förringas. Är det det här som är grejen med livet? Att låta de av kyla styva fingrarna snudda vid var sin kopp, iaktta krusningarna på ytan, sucka över enfalden och nära ett hopp inför morgondagen?
Att syresätta blodet stimulerar tankeförmågan, resonerar jag och förlorar mig i en för ett par år sedan välkänd skog. Men i min vilsenhet tvingar jag ett gammalt hjärnspöke till marken och förvägrar det barmhärtighet då det under svärdspetsen kvider om nåd.
För ett ögonblick kommer jag till rätt insikter men som så många gånger förr bygger jag av bara farten vidare på dem och den bristande noggrannheten till följd rämnar konstruktionen.
Nästa gång ska insikterna mätas med vattenpass så att grunden inte riskerar att även i fortsättningen bli skev.
För övrigt;
Det gör mig lite ledsen att allting strular med mig; den välformulerade analysdelen i min historieuppsats raderade sig själv och ser ut att förbli borta.
Likaså avlägsnade sig de arkiverade msn-konversationerna och det kanske inte gör så mycket, tänker jag, tänker ni, då de mest frekventa meningsutbyterna är av kalibrer såsom "häääj, försöker skriva uppsats men läser bloggar istället" och "skitliv" men det var ju guldkornen sedan år tillbaka som var lagrade.
Och hela sta'n vill inte ha mig.
Jag försöker skriva men orden är inte på ett vidare medgörligt humör. Sign out. Sign in.
Tumnageln följer det i glasyren utsirade mönstret på den handdrejade koppen. Kaffet är strävt mot tungan; fräter mot magsäckens innanmäte. Som så många gånger förr har doften förfört mig, fört mig på villovägar.
Visa ord kommer över hennes läppar och med blicken fäst i det döda trädets non-existenta bladverk utbrister hon plötsligt att det är det som är grejen med livet. Vad är det som är grejen med livet, vill jag fråga för som så många gånger förr sviker koncentration och auditiva sinnesförnimmelser förringas. Är det det här som är grejen med livet? Att låta de av kyla styva fingrarna snudda vid var sin kopp, iaktta krusningarna på ytan, sucka över enfalden och nära ett hopp inför morgondagen?
Att syresätta blodet stimulerar tankeförmågan, resonerar jag och förlorar mig i en för ett par år sedan välkänd skog. Men i min vilsenhet tvingar jag ett gammalt hjärnspöke till marken och förvägrar det barmhärtighet då det under svärdspetsen kvider om nåd.
För ett ögonblick kommer jag till rätt insikter men som så många gånger förr bygger jag av bara farten vidare på dem och den bristande noggrannheten till följd rämnar konstruktionen.
Nästa gång ska insikterna mätas med vattenpass så att grunden inte riskerar att även i fortsättningen bli skev.
För övrigt;
Det gör mig lite ledsen att allting strular med mig; den välformulerade analysdelen i min historieuppsats raderade sig själv och ser ut att förbli borta.
Likaså avlägsnade sig de arkiverade msn-konversationerna och det kanske inte gör så mycket, tänker jag, tänker ni, då de mest frekventa meningsutbyterna är av kalibrer såsom "häääj, försöker skriva uppsats men läser bloggar istället" och "skitliv" men det var ju guldkornen sedan år tillbaka som var lagrade.
Och hela sta'n vill inte ha mig.
torsdag, maj 10, 2007
the time of my life
(Kategoriserat "Ej läsvärt")
Den utan överdrift värsta veckan i mitt liv lider mot sitt slut och bortsett från de fem timmar jag ämnar tillbringa vaktandes en kontroll i öde skogar väntar tio dagar av välförtjänad ledighet. Jag ser fram emot att åter formas till något överhuvudtaget likvärt mitt forna jag; att slippa det grossessa i mitt beteende och ej längre brista ut i tårar var tredje minut.
Jag är trött på att enbart vara till besvikelse, i synnerhet till mina föräldrars. Men det borde väl vara deras geners förtjänst att jag är en varelse född utan förutsättningar?
Tonårsmisär.
Jag har aldrig bett om att bli född.
Etc., etc.!
Att inse sin löjlighet; det komiska i sina nycker och brister.
Förlåt.
Den utan överdrift värsta veckan i mitt liv lider mot sitt slut och bortsett från de fem timmar jag ämnar tillbringa vaktandes en kontroll i öde skogar väntar tio dagar av välförtjänad ledighet. Jag ser fram emot att åter formas till något överhuvudtaget likvärt mitt forna jag; att slippa det grossessa i mitt beteende och ej längre brista ut i tårar var tredje minut.
Jag är trött på att enbart vara till besvikelse, i synnerhet till mina föräldrars. Men det borde väl vara deras geners förtjänst att jag är en varelse född utan förutsättningar?
Tonårsmisär.
Jag har aldrig bett om att bli född.
Etc., etc.!
Att inse sin löjlighet; det komiska i sina nycker och brister.
Förlåt.
söndag, maj 06, 2007
I am the odd one
”Sehr geerhte Damen und Herren,
hiermit bewerbe ich mich um die Stelle als Verkäuferin.
Durch ein Praktikum in einem Blumengeschäft habe ich einen Einblick in das Geschäftsleben bekommen und dank meines ästhestischen Gemüts kann ich die Waren hübsch arrangieren. (…)”
Frau Larsson utbrister emellanåt ”aaah” och påstår att de inte inser vilken pärla jag är.
Jag läser en tysk skvallertidning med rubriker såsom ”Er spielt mit zwei Frauen” och ”Der verbotene Blick”, rabblar kasus och sätter mitt hopp till morgondagen.
Den arme fadern finner det beundransvärt att jag studerar flitigt redan klockan fem på morgonen och inget ont om år 1968 men nu måste jag nog blunda i ett ögonblick eller två.
hiermit bewerbe ich mich um die Stelle als Verkäuferin.
Durch ein Praktikum in einem Blumengeschäft habe ich einen Einblick in das Geschäftsleben bekommen und dank meines ästhestischen Gemüts kann ich die Waren hübsch arrangieren. (…)”
Frau Larsson utbrister emellanåt ”aaah” och påstår att de inte inser vilken pärla jag är.
Jag läser en tysk skvallertidning med rubriker såsom ”Er spielt mit zwei Frauen” och ”Der verbotene Blick”, rabblar kasus och sätter mitt hopp till morgondagen.
Den arme fadern finner det beundransvärt att jag studerar flitigt redan klockan fem på morgonen och inget ont om år 1968 men nu måste jag nog blunda i ett ögonblick eller två.
fredag, maj 04, 2007
postpone it
Spontanitet är ej förankrat i min person men Sally Mann tar med öppna armar emot mig, leder mig vilse i den av ljus flödande salen och framtvingar utan pardon ett resonemang.
Innovation har aldrig varit signifikativt för mina analyser och i härvan av tanketrådar nystar jag från fel ände men finner slutligen struktur.
Exponerad. Exploaterad. Explicit.
Jag begrundar komplexiteten i fotografi som konstform och tänker att jag ska utveckla det vidare; kontemplera tills botten är nådd, men kanske först då bättre tider är komna.
Jag erinrar mig att jag en gång lät påstå att skrivkrampen slutligen hade tagit sig fysiska uttryck och att jag dagen senare fnissade åt ödets ironi då jag viftade med mitt stukade lillfinger.
Men det rör sig ej längre om idétorka, en trög, trytande ström av idéer. Det är fysiskt förankrat. Som om synapsimpulserna är uteblivna ty jag förmår ej frammana den kraft som krävs för att pressa pennan mot pappret.
Pretentionen är min arvsynd
För övrigt;
det känns lite som att konturerna disintegreras och allting rinner; rinner ut i sanden.
PS. Och "postpone it" med The Concretes känns på okända grunder talande i tiden.
Innovation har aldrig varit signifikativt för mina analyser och i härvan av tanketrådar nystar jag från fel ände men finner slutligen struktur.
Exponerad. Exploaterad. Explicit.
Jag begrundar komplexiteten i fotografi som konstform och tänker att jag ska utveckla det vidare; kontemplera tills botten är nådd, men kanske först då bättre tider är komna.
Jag erinrar mig att jag en gång lät påstå att skrivkrampen slutligen hade tagit sig fysiska uttryck och att jag dagen senare fnissade åt ödets ironi då jag viftade med mitt stukade lillfinger.
Men det rör sig ej längre om idétorka, en trög, trytande ström av idéer. Det är fysiskt förankrat. Som om synapsimpulserna är uteblivna ty jag förmår ej frammana den kraft som krävs för att pressa pennan mot pappret.
Pretentionen är min arvsynd
För övrigt;
det känns lite som att konturerna disintegreras och allting rinner; rinner ut i sanden.
PS. Och "postpone it" med The Concretes känns på okända grunder talande i tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
