ambivalens

Jag läser om den samtida litteraturens deckarisering. Om det där filtret; det halvgenomträngliga membranet i vilket de litterära alstren selekteras, transformeras för att likt laser projiceras på den ajourfördes blottade skinn.
Ser det osmotiska trycket; ebb och flod och populärkulturens saltkristaller som pulserar utmed gränsskiktet i kunskapens träd

Vi talade om förfallet; förvirringen. Vi talade om mänskligheten; lät likna den vid en kromatisk skala och konstaterade att man emellanåt måste trilla ett par halva tonsteg nedåt för att mötas på de likasinnades plan.

so gone but not missing

Jag tänker på alla de vackra illusioner som spräckts; metodiskt detonerats, en efter en, likt bubbelfoliens luftblåsor punkteras mellan naglar kliande av klåfingrighet. Förstrött ristar jag med tåspetsen i vad som återstår; iakttar ljusbrytningen i de spröda glasskärvorna och förstår att de ej kan rekonstrueras men tills vidare smygas undan i chiffonjéns övergivna lådor.

En distinkt råhet genomsyrar luften; stanken av höst, förmultnandets sötma. Och fristens blomster som så skoningslöst jämnas med marken under de röda lövens intåg

(De pratar om lyran och dess strängar; att dagens ungdom borde öva upp ett gehör och lära sig hur att stämma dem.

Och allt som låter sig hällas ut i sanden.)

hoping for the best but expecting the worst

E18 och sommardäck rullar ljudlöst i den blekta asfalten.
Partikelmoln av gift utsöndras i det obemärkta. Luftkonditionering.
Inhalering.
Och rännilarna längsmed fönsterrutan; en oupphörlig ilfärd, som om vore destination okänd allt av mål och mening.

Minsta friktion tenderar att explodera i ett fyrverkeri av raseri; depeche mode, popsicle, joni mitchell, säkert! och katter som brinner; resultatlöst söker jag skingra atmosfären som i takt med de tillryggalagda kilometrarna blir allt mer hermetisk. Och jag tänker att väl där ska nog den skamfilade vinylspelaren snurra humöret på plats.

Men nattluften är kyligare och aftonsolens linjespektra dovare; vildvuxen vegetation fäller anklagande krokben där stigarna allt för sällan trampas och gulnade björklöv lurar inbilska ögon i länsade kantarellgömmor.

Och där väntar världs ände. Sedan tillblivelsen på ytan oförändrad men i det fördolda metamorfosernas upprinnelse.




Jag känner mig som sidorna i den bortglömda almanackan; blank, innehållslös.
Och så ränderna, förstås.

Ränderna som aldrig går ur.




(Kanske är det tid för brutalitetens inmarsch; slipa knivarna för att tvinga allt vad stavar indolens, ambivalens till tomhetens ändlösa bottnar.
Söka högre förmemål för pietet; företeelser av måhända metafysiska ambitioner.)