in a berlin flat lit by neon lights

Och sâ är det broarna; broar som funktion, konstruktion och en litteraturens metafor. Hur de uppstâr i en motstridigheternas punkt, en punkt i vilken logiken överbevisar ramarna för det rimliga. Hur vâra handlingar och allt som vi med vâr blotta existens skapar blir till brottstycken; bitar att länka samman. Hur fragmenten i evigheter nöts, slipas, slits för att bli fogliga. Hur de vrids och vänds, fingras och lirkas för att kittas samman till en helhet.
Hâllbarhet.

För övrigt;
hittills har vi mest släpat packningen fram och âter i det hieroglyfiska tunnelbanesystemet, inhandlat konserver, promenerat in i muren samt konverserat med det australiensiska paret i vâningsängen bredvid.
Antingen är vi hopplöst hjälplösa i vâr uppsyn eller sâ är tyskarna det mest sympatiska folk som vandrar vâr jord.

there are grey skies in our blue eyes

(Kategoriserat "ej läsvärt")

Något slags resonemang kring gummiband ekar i omgivningarna; en tankegång beträffande dess förmåga att tänjas ut för att sedan dras ihop och därmed föra de ting som med bandet förankras tätare samman.
Men vad händer om ihopdragningsmekanismen uteblir; om gummibandet sträcks ut till dess att det brister?

Källan till inspiration söks med frenesi i periferier och skulden till kreativitetens non-existens läggs på bristen på stimulans. Men i själva verket finns inspirationen att finna inom dig; ty du är dess epicentrum .
Men av vad är den syrebrist som kväver glöden föranledd; vad orsakar avsaknaden av incitament och vad tvingar skapandet in i ett latent tillstånd?

Jag vet inte.
Kanske är det något som bränns, utplånas, förtvinar.
Drunknar i visionen.