might be nothing but fiction

2008-03-06T06:27:00.001-08:00

might have been nothing but fiction

you'll still find your love outside the public library

2008-02-16T08:33:00.000-08:00

Dag II, konstateranden:

- 4 680 tecken MVG+ i gymnasiala sammanhang vilket innebär F(x) i universi(teti)ella då fenomenen gymnasium och universitet är lika väsensskilda och oförenliga som begreppen gudarnas vilja och känslornas affekt på det det mänskliga förnuftet hos Homeros.

- Jag har ägnat två timmar och en gråtmild promenad åt att fundera på vad jag vill ha ut av respektive bevisa med det här. Men jag har ännu inte funnit svaret.

I watched you crawl into my bed with curses spilling from your head

2008-02-11T06:34:00.000-08:00

Man behöver inte blicka många inlägg tillbaka i tiden för att förstå att det här har spårat och även om jag nog aldrig insåg patetiken i pretentionen som autonomitet och självändamål var det kanske mer äkta och autentiskt.
(Men förmodligen enbart en mer erkänd och vida uppmärksammad sida av saken kommen till uttryck.)

Kanske är det ett tillstånd av pretentamisk stress; alstrat i den försoning som de mentala förberedelserna för mitt livs första underkänt innebär. En rotlöshet, ett bortryckande av en signifikativitetens (?, signifikansens?) och identitetens plattform.

För det var väl inte jag som utan vare sig emotionellt eller rationellt betingade anledningar grät mig igenom en hel båtfest för att natten därpå fnissa mig igenom ändlösa tunnelbanefärder och förbi utplånande folkhorder; som utsåg oskyldiga och känslomässigt exponerade människor till offer att hänsynslöst och obefogat plåga, för att efter fyra timmars sömn läsa in tusen sidor litteratur, äga gruppdiskussionen och strö stoftet för vinden?

Men å andra sidan är Gisle Surssons saga kanske inte material för så djuplodande analyser.

Och jag kikar in på de liv som för mer eller mindre bekanta stabiliseras, artar sig till det bättre; lyckan (om lyckan som sådan kan definieras) och kanske speglar den sig i en missunnsamhet på min hornhinna men främst i förtjusning.

Och förtröstan.

and if I’d fall, would you pick me up?

2008-02-07T06:42:00.001-08:00

Och jag inser att jag är min samtids svar på Antikens elegiker.

Helt utan självironi.

World spins madly on.

"mama always said: 'stupid is that stupid does'"

2008-01-08T14:25:00.000-08:00

Jag tänker på att det är så fint av Arla att i vår bortom tid och rum stressade samtid se steget längre och med sin mjölkpaketsdidaktik vagga kommande generationer på rätt spår; försiktigt föra dem rakt på moraliska principer ej vetandes sina politiskt korrekta gränser.

"Alla blir vi arga, det är en naturlig reaktion och det är bra att säga ifrån om någon är dum. Men ibland blir man kanske så arg att man inte riktigt vet vart ilskan ska ta vägen, och då finns risken att man gör sig själv eller andra människor illa. Man kan träna sig på att hantera sin ilska. Kanske räknar man tyst till tio, kanske går man en sväng runt skolgården. Man kan också prata med varandra om vad som gör en arg och vad man gör med sin ilska."

Dessvärre riktar de sig mot fel målgrupp för alla barn vet redan allt det här för barn är de mest rättfärdiga varelser som vandrar denna jord då de på sina spinkiga axlar bär alla de dåliga samveten som föräldrarna befriat sig ifrån genom att applicera på dem. Ptja, istället borde de i mer djuplodande frågeställningar vända sig till de äldre generationerna men det är givetvis ingen idé för de har inte tid att ta budskapen till sig och dessutom har de under resan blivit på tok för cyniska för att ens i sin vildaste fantasi visualisera något likvärt framtidstro. Nej, den enda räddningen vore att sträcka de uppväxande en hjälpande hand innan de hunnit sjunka för djupt i cynismens träsk.
Hur fan det nu skulle gå till; den här planeten består ju för sjutton bara i ett stort, stinkande träsk. (Och tyngdkraftslagen vet det hur att praktisera, minsann.)

Hah.

Jag tittar på Wilson Phillips-videos på YouTube (och där kan vi snacka cheezzziie klichéer) och skrattar lite rått men berörs egentligen på djupet för allt är ju så SANT.

För övrigt;
mitt rum består mest i nakna väggar och obebodda möbler; jag har inte ens sängklädder här längre och det känns jättespännande att sova på en föklädd prydnadskudde och under en stickig filt som är alldeles knölig i påslakanet. Jag tror att jag kanske kan somna om jag låtsas att jag är ett fattigt barn från förr i tiden; det brukade jag alltid när jag var yngre.

and I wan't you so bad in my heart

2008-01-03T17:59:00.000-08:00

”Mitt krig gav mig mångahanda; låt du ditt ge dig lika mycket. Livet går det inte att befalla, hur högt man än ropar till det, så befaller det inte ens sig självt. Ingen blir nånsin stor eller liten annat än i någon annans tanke, så var försiktig med vems tankar du råkar i […]"

a year ago

2007-12-30T15:47:00.000-08:00

Gud, denna trettionde december, årets till lika nästsista och mest förutsägbara dag; överallt ältas ovissa nyårsplaner och man överväger enligt klassiskt avantgardemaner en bojkott av vad som i grund och botten enbart är en hyllning till tidens underkastelse förgängelsen – något som manifesteras i en ångest över det gångna årets ofullkomlighet men likt förbannat ska det till att dras fram i strålkastarljuset i en överblick vars egentliga knivskärpa förtas av det där tvungna nostalgirosa skimret. Och skepticismen gentemot att det kommande året för bättre tider med sig förkläs i en tapper framtidstro där allt av nyårslöften förkastas i snusförnuftighetens namn och i helvete heller att jag tänker vara sämre själv!

Man utlovar skagenröra och glittriga papphattar och Miranda bor tio meter ner och femton åt höger och mitt sällskap önskas vid övervarandet av fyrverkerier i en annan del av stan men jag har ju alltid sängen och TVn och jag tänker på att det vanan trogen har varit ett ytterligheternas år; kanske det värsta men på samma gång det bästa och omänskliga prestationsnivåer följda av en passivitet inte vetandes några gränser och stillaståendet i föränderligheten och föränderligheten i det stillastående och jag och inte jag and it’s all about you och att jag är tillbaka i utgångspunkten samtidigt som jag i själen genomgått en metamorfos resultat oigenkännlighet och att leva i gränslandet mellan allting och ingenting; i ett ingenmansland definierat av verkligheten kontra illusionen och "oh I'm scared of the middle place between light and nowhere".

Och att vad jag önskar kanske just är det; det att de kontraster och motsatser och mellanspel jag förr ansåg vara synonyma med estetiken ersattes av ömsesidigheten - my infant spirit would awake och kanske att jag skippar att bli smalast och snyggast i klubbstockholm för jag ska ju kanske flytta till en båt så ragg lär jag ju få ändå.

gottnyttår'rå!

I used to meet you when my head was in my chest

2007-12-27T05:43:00.000-08:00

Idag har jag funderat över allt det där viktiga som orättfärdigt försummats de senaste veckorna; exempelvis om jag ska klippa luggen kort eller ha den i ögonen och sedan åt sidan och så småningom inte alls och om jag ska möta upp med Åsas diadem som jag glömde kvar i ett fönsterbleck på en efterfest någonstans och på att jag kanske ska bo på en båt med havet i ögonhöjd och isen utanför de tunna väggarna och att jag helst av allt vill sitta på min julklappspläd och titta på feeling-goodregier med given typecasting och kanske Colin Firth eller Ashton Kutcher för det vill jag alltid när det är jullov eller kanske se "Frida" igen för att Frida Kahlo är min favorithjältinna alla kategorier och på att universum är utan slut och att jag i en åttaårings ögon får vara en sådan där ej ifrågasättbar förebild beundrad in till minsta beståndsdel bara för att jag har en lång fläta som kan lösas upp i ännu längre, blonda och doftande lockar och på charmen i Strindbergs avsaknad av självironi (självironi) och på klassikerbegreppet och på att man oavsett vad man försöker intala sig själv och alla andra är lika ensam som när man är nio år och grubblande och varje natt drömmer om hur ens familj förolyckas på olika makabra vis.

christmas day is like every sunday

2007-12-23T13:09:00.000-08:00

Anna: Hur firar man julaftonsmorgonen då?
Jag: Det vet du väl; man stiger upp i ottan och insuper andäktig doften av gran och lyssnar till de ljuva tonerna av den roterande ängelljustakens hysteriska ding ding ding DING DINGDINGDI...
Mamma: NEJ!!! Man sover ut!

I'm gonna cry but then I will dance in the neonlight

2007-12-22T09:07:00.000-08:00

Jag tänker på att de finaste morgnarna måste vara då pappa vaknar tidigt och kör mig till jobbet och vi glider ljudlöst genom tystnaden och frosten; då mörkret är lugnande och inte alls skrämmande eller sövande och parkeringen där jag blir avsläppt med visa ord som ledsagar mig genom dagen och livet och känslorna bättre än någon karta eller packplan på hela kontoret.

Jag tänker att tack kära år som går, tack alla dagar som lägger en paus mellan nu och då och en paus mellan dig och mig.

Och jag får er att skratta; att skratta ett "ha ha ha".

XXX

life's not complete till your heart's missed a beat

2007-12-11T10:40:00.000-08:00

Idag fick jag en julklapp av posten. Det känns lite rörande och så; att utgöra en del i systemet, vara en självutnämnd ingrediens i gemenskapen - och själva gåvan skulle man med lite vilja även kunna påstå vara individuellt utformad. Jag har ett par alternativ att välja emellan, nämligen – däribland att beställa hem (och därmed öka vår egen eller våra tappra kollegors redan övermäktiga börda) ett par gå-stavar med medföljande reflexväst, påslakan, whiskycheddar, picknickryggsäck samt en hjortstek. Och så barnfonden, ej att förglömma. Lättar enligt rådande etikens alla föreskrifter arrangörernas samveten men skaver våra desto mer. Resonemangen vankar i en trevande start fram och åter, styr in i säkra cirkelspår för att i tio fall av tio mynna ut i utslaget you make me like charity och självfallet är det det vettigaste valet – jag menar, vad i helvete ska jag men en reflexväst till?
Men gubbarna är glada, åtminstone. ”Hjort är gjort!” skanderas gång efter annan och att den kvinnliga chefen till efternamn betitlas med nämnda kreatur tar inte direkt komiken ur sammanhanget.

För övrigt;
igår beträdde jag den menlösa ålderns era och jag minns så tydligt min artonårsdag; att spräcka hål på illusioner och skimmerhöljda debuter; Debaser, att följas av blickarna och vara så överlägset young and marble.
Jag var gängligare då och i den förvisso tärda blicken skymtade spår av någon form av ärlighet. Kanske att den arma själen var mer oförstörd och att hjärtat bultade för moraliskt sett högre stående principer.
Och jag tittar mig i spegeln och springer i trappor och går på svartklubb med en lilaglittrig rosett tronande på skulten och jag frågar mig
när blev det så här
hur blev jag så här?

Bandagerat mutantben på tulegatan 29

looking down on me above

2007-11-30T17:38:00.000-08:00

Regnet lämnar balkongens betonggolv prickigt; stora, gråblöta, irreguljära prickar. Precis som på min kjol. Rosa prickar mot grön botten och jag tänker på prinsesstårtor som får mig att må så illa och rosen som lystna ögon trånar efter men bara födelsedagsbarnet får.
På gården tre våningar ned springer gummistövlar och galonklädda knän lämnar avtryck i sanden. De äldre barnen har kravlat över staketet till granngården. Staketet som lämnar avtryck av falurödfärg i handflatorna och på de kritvita gymnastikskorna som knäpps med kardborrband.
Men bräderna spetsar mig och det trånga fotfästet mellan dem klämmer åt kring vristen.

Jag drar med fingret över porslinsdockans släta, rena hy; pressar fingertoppen mot kindens delikat utmejslade rundning men istället för att sjunka in i den lämnar den en vit utgröpning i tryckytan. Syntetiska fransar sveper över de blå ögonen; den glasartade blicken som ler lika milt och intetsägande även om jag tvinnar de kastanjebruna hårlockarna hårt kring fingret, nyper den ullstoppade magen och trycker naglarna i de nakna vaderna. Löjeväckande.
Hon är min systers. Min egen ligger i skärvor bland matrester under diskhon
Med ena handen greppar jag henne försiktigt om ankeln och ritar med den andra mönster bland regndropparna på balkongräcket i kall, stålgrå metall. Hon dinglar nu, dockan, högt över asfalten; med de plisserade kjolarna nedfällda likt en plym över ansiktet
Hon är min systers. Min egen ligger i skärvor bland matrester under diskhon.
Jag hör min röst eka mellan husen och mellan reflektionerna bryter glada utrop in och i en kamp om tystnaden hinner de kväva varandra i ett successivt utslocknande. I förvirringen låter jag henne glida ur mitt grepp; rinna mellan fingrarna. (För visst var det ett jakande, bejakande, bekräftande?). Och hon snurrar stilla genom luften för att med ansiktet i gruset korrodera till skärvor och avståndet är så stort och tiden så kort och det är hisnande till vimmelkantighet och så ljudet av ett sönderslaget ideal dränkt i ett vanmäktighetens och otröstlighetens skrik och jag pressar mig mot de dunstande prickarna på golvet och tänker på skärvorna i gruset som snart ligger bland matrester under diskhon och de döda ögonen ännu milt leende.

sometimes I just want to write you letters every day

2007-11-27T12:29:00.000-08:00

(There are six-hundred things of gross importance that I have to say.)

Idag tog jag många (bitska) frostfriska andetag och försökte förtränga obehaget genom att fokusera på påtagligheten, verklighetsförankringen, upplevelsen av liv. Den är på så sätt märklig, vintern. Fastän ett utdraget, livlöst vakuum där allt av energi och eterkraft gått till reträtt medför den en i det närmaste sinnligt förnummen känsla (utgjord av temperaturmässiga differenser, så självfallet) av att här upphör jag och där tar något annat vid.
Försökte andas pulsen på plats och inte förlora mig i vanmakt och panik över att cykeln vält och den noggrant sorterade posten dansat ut i den frusna lervällingen och världsbilden rämnat och mission impossible all over my (sad)face.
Men det fungerade inte.

Ja, jag är brevbärare numera; därav frånvaron.
Men egentligen skulle jag ju kunna skriva en bok om det här – det är ju inte som att det är innehållslöst (meningslöst?), nej, nej.

NEJ, NEJ!

(Det är bara det att det känns lite som att min hjärna har frusit; som att den är så kall att den har stelnat och om jag använder den för häftigt och intensivt riskerar den att slitas i tusen bitar som ekar obehagligt då de studsar mot golvet.)

sixty-seven paths to run down and every one is wrong

2007-11-18T07:23:00.000-08:00

(Confusion reigns, confusion gains -
It's been going on far to long)

Det är lite intressant det där med att allt jag låter undslippa mig inleds med ett trevande "det är lite intressant det där" eller "det är lite svårt det där" men nu är det faktiskt lite intressant det här med att överskridandet av smärttrösklar (och trösklar i allmänhet) överlåter mig i någon form av utomsinnlig salighet tangerande inte enbart religiositet utan även gränslandet för en hängiven gudatro. En, enligt rådande föreskrifter, paradox utan dess like men likaså tenderar ett själsligt lidande att spärra varje väg till övergripande insikt och kontemplationer mer vidseende än de snäva ramar inom vilka de olycksbringande omständigheterna studsar.
De senaste dagarna har bjudit på likvärda doser av bådadera vilket efter i förstone tvära kast mellan ytterligheterna resulterar i en neutralisering; ett status quo och vakuum.

Mitt word-program låter för övrigt meddela att mina dokument är så kallat ogiltiga vilket innebär att livsverk och flyktiga projekt disintegrerat till digital icke-substans - något som i sig föranleder att skiten åter förpassas hit.
Men nedan väntar något fint, om än tenderande vansinne, åtminstone.
Att som video till "This is the Dream of Win & Regine" vara själva låten värdig borde nämligen strida mot vad som i den här sinnevärlden är möjligt men här är man obehagligt nära det orimliga. Dock överträffar den inte likt låten sig själv; stråkarna bland vilka jag vill bygga bo och utrot som i egenskap av ett återhållet crescendo inte heller borde vara logiskt gångbart.

Episkt för övrigt är det här , det här och det här .
Och möjligtvis det här .

it was a perfect day but I couldn't enjoy it without you

2007-10-31T09:45:00.000-07:00

En fjärran Josefhovs vyssjande dån och solljuset splittras i spetsgardinernas knypplade fiberstruktur. Över sömndruckna anleten dansar förvridna reflektioner i takt med vinddraget och kyrkklockans jämna slag skallrar märgen till utmattning. Gula löv klistras mot regnvåt kullersten, vid brofästet skriker bromsarna i spårvagnsskenor fläckade av årtionden av oxidationer och där luftslotten kondenserar klyver katedralens tinnar genom dimman.

Passtrossova; sömnlöshet och min världs ände – på en gång epicentrum och periferi – skymtande mellan sänggavelns rektangulära spjäl. Torget likt en romb flytande cinnober och mot den vita jugendfasaden förutspår lövverket mina vägskäl.

(Och världen som pågår och är, ständigt expanderande och från alla riktningar krypande närmre inpå; flödar från källare och tegeltak, trapphus och gator och trägolven där fötter skrivit historia. Tar sig uttryck i frekvenser; i skälvande trumhinnor.

I mörkret blinkar displayens lysdioder rytmiskt och jag tänker på de ettor och nollor som passerar revy, elektronrusningar och konstruktioner som jag aldrig i dess rättmätiga dimensioner kan förstå.
Jag tänker på höstnatten; på orden som står skrivna men aldrig skickas och vilseleds i nostalgi – inte över det som varit utan över det som hade kunnat bli.)

It's just that things very easily get complicated when you're with me, Jackie Jackie

PS. Skriver väl på annan adress numera.

they hooked up in 1994 and it was in lilla parken

2007-10-14T10:55:00.001-07:00

en skugga av mina drömmar II

2007-10-05T12:38:00.000-07:00

"[…]Boulangerie, Papperie, Laverie flämtar siesta; husen glittrar i karamellfärger med portar av kristyr och fönsterluckor så blå som om hade man klippt ut en bit av själva himlen och fäst vid fasaden.
Hon säger att hon ska flytta hit; kyssa solen god morgon och förälska sig i mjölkbudet som hälsar "le lait" och klirrar oroväckande med glasflaskorna mot stentrappen.[…]"

in a berlin flat lit by neon lights

2007-09-21T01:22:00.000-07:00

Och sâ är det broarna; broar som funktion, konstruktion och en litteraturens metafor. Hur de uppstâr i en motstridigheternas punkt, en punkt i vilken logiken överbevisar ramarna för det rimliga. Hur vâra handlingar och allt som vi med vâr blotta existens skapar blir till brottstycken; bitar att länka samman. Hur fragmenten i evigheter nöts, slipas, slits för att bli fogliga. Hur de vrids och vänds, fingras och lirkas för att kittas samman till en helhet.
Hâllbarhet.

För övrigt;
hittills har vi mest släpat packningen fram och âter i det hieroglyfiska tunnelbanesystemet, inhandlat konserver, promenerat in i muren samt konverserat med det australiensiska paret i vâningsängen bredvid.
Antingen är vi hopplöst hjälplösa i vâr uppsyn eller sâ är tyskarna det mest sympatiska folk som vandrar vâr jord.

there are grey skies in our blue eyes

2007-09-18T12:23:00.000-07:00

(Kategoriserat "ej läsvärt")

Något slags resonemang kring gummiband ekar i omgivningarna; en tankegång beträffande dess förmåga att tänjas ut för att sedan dras ihop och därmed föra de ting som med bandet förankras tätare samman.
Men vad händer om ihopdragningsmekanismen uteblir; om gummibandet sträcks ut till dess att det brister?

Källan till inspiration söks med frenesi i periferier och skulden till kreativitetens non-existens läggs på bristen på stimulans. Men i själva verket finns inspirationen att finna inom dig; ty du är dess epicentrum .
Men av vad är den syrebrist som kväver glöden föranledd; vad orsakar avsaknaden av incitament och vad tvingar skapandet in i ett latent tillstånd?

Jag vet inte.
Kanske är det något som bränns, utplånas, förtvinar.
Drunknar i visionen.

ambivalens

2007-08-25T04:08:00.000-07:00

Jag läser om den samtida litteraturens deckarisering. Om det där filtret; det halvgenomträngliga membranet i vilket de litterära alstren selekteras, transformeras för att likt laser projiceras på den ajourfördes blottade skinn.
Ser det osmotiska trycket; ebb och flod och populärkulturens saltkristaller som pulserar utmed gränsskiktet i kunskapens träd

Vi talade om förfallet; förvirringen. Vi talade om mänskligheten; lät likna den vid en kromatisk skala och konstaterade att man emellanåt måste trilla ett par halva tonsteg nedåt för att mötas på de likasinnades plan.

so gone but not missing

2007-08-24T06:47:00.001-07:00

Jag tänker på alla de vackra illusioner som spräckts; metodiskt detonerats, en efter en, likt bubbelfoliens luftblåsor punkteras mellan naglar kliande av klåfingrighet. Förstrött ristar jag med tåspetsen i vad som återstår; iakttar ljusbrytningen i de spröda glasskärvorna och förstår att de ej kan rekonstrueras men tills vidare smygas undan i chiffonjéns övergivna lådor.

En distinkt råhet genomsyrar luften; stanken av höst, förmultnandets sötma. Och fristens blomster som så skoningslöst jämnas med marken under de röda lövens intåg

(De pratar om lyran och dess strängar; att dagens ungdom borde öva upp ett gehör och lära sig hur att stämma dem.

Och allt som låter sig hällas ut i sanden.)

hoping for the best but expecting the worst

2007-08-15T06:01:00.000-07:00

E18 och sommardäck rullar ljudlöst i den blekta asfalten.
Partikelmoln av gift utsöndras i det obemärkta. Luftkonditionering.
Inhalering.
Och rännilarna längsmed fönsterrutan; en oupphörlig ilfärd, som om vore destination okänd allt av mål och mening.

Minsta friktion tenderar att explodera i ett fyrverkeri av raseri; depeche mode, popsicle, joni mitchell, säkert! och katter som brinner; resultatlöst söker jag skingra atmosfären som i takt med de tillryggalagda kilometrarna blir allt mer hermetisk. Och jag tänker att väl där ska nog den skamfilade vinylspelaren snurra humöret på plats.

Men nattluften är kyligare och aftonsolens linjespektra dovare; vildvuxen vegetation fäller anklagande krokben där stigarna allt för sällan trampas och gulnade björklöv lurar inbilska ögon i länsade kantarellgömmor.

Och där väntar världs ände. Sedan tillblivelsen på ytan oförändrad men i det fördolda metamorfosernas upprinnelse.

Jag känner mig som sidorna i den bortglömda almanackan; blank, innehållslös.
Och så ränderna, förstås.

Ränderna som aldrig går ur.

(Kanske är det tid för brutalitetens inmarsch; slipa knivarna för att tvinga allt vad stavar indolens, ambivalens till tomhetens ändlösa bottnar.
Söka högre förmemål för pietet; företeelser av måhända metafysiska ambitioner.)

allting nu inget sen

2007-07-30T06:01:00.000-07:00

Intrikat.

Delirium.

Hur kontamineringens defintioner än må lyda borde vi kanske inte ha låtit oss beröras.

Eller för att citera Mirandas arbetsgivare; kaos kaos kaos

abandoned as a summercat

2007-07-24T09:00:00.000-07:00

I vår bör jag nog okynnesstudera lite - om inte annat för den arma hälsans skull.

Att hälsa Emmaboda i sviterna av en lindrig influensa- bedövande förkylning- kalla det vad ni vill känns i ärlighetens namn så där, som vi brukar säga.
Förr om åren hade jag rutin på det här med att packa men i skrivande stund råder blott och enkom förvirring; jag slits mellan att fara med endast en tandborste i besittning eller att hals över huvud bege mig med halva lägenheten på släp.

Men jag gör mitt bästa för att gaska upp mig lagom till avfärd; då någon utbrister ”absolut” skanderar jag exempelvis ”VODKA”.

Gud alltså, vilken komikens drottning

Please don’t care about who I am or how I feel

2007-07-20T07:52:00.000-07:00

(Please don’t ask me if it’s real)

Sommaren som i minnets kamrar skulle komma att kategoriseras likt den märkligaste någonsin försköt perspektiven och i isolationens efterdyningar förstår man hur att hantera, för att inte säga uthärda, sitt eget sällskap.
Det i samma takt som sommarvädret pendlande humöret är måhända ett konstant sinnestillstånd.

Sommarvädret.

För övrigt torde de numer vita väggarna spegla min personlighet men då möblerna i samma veva kom i oordning förmår jag inte annat än att betvivla min proviens; som om ingick jag i den lugubra stagneringen; som om vore jag dess avtryck.

Men anakronismen till trots finner jag mig väl till rätta.

laying bricks

2007-07-11T12:24:00.000-07:00

Skavsåren lyser röda, ryggen värker likt hos de av livets hänsynslösa nycker kuvade men mest ömmar den nitiske arbetskamratens rappa kritikerris. Penningar i all ära men kanske axlar jag rollen som nödlidande student med större bravur och enligt konstens alla regler torde min väg ligga fri - men självfallet blev betygen en käpp i sitt eget hjul ty mitt förstahandsval frestar ej längre.

Vad jag nu ska ta mig för står skrivet i stjärnorna och vägled mig snälla någon; vad tar man sig till?

Flyr de regniga utsikterna till förmån för ett betydligt frankare Köpenhamn, ett nattlivets Berlin eller ett metropolernas Barcelona? Förhoppningsvis riskerar tankekanalerna ej att slamma igen ty själsligen lär jag förbli bornerad till den intellektuella verksamheten.

Att en sky av oro vedervågar festivalsommarens solchanser är kutym men Emmaboda tornar året till ära upp sig likt ett städmoln; otämjeligt och i sin förödande verkan utan pardon. De uteblivna bokningarna överskuggar de timliga bokningarna och allt som stavar sovsäck, liggunderlag och stövlar dristar tillsammans med de yngre systrarna sina respektive öden i Irlands ödemarker. I övrigt vet jag endast hur jag ska komma dit men inte hur jag ska ta mig därifrån; kanske liftar jag ty jag är begiven att nästla mig in varhelst hjärterum står till buds.
Jag är oproportionerligt slank om höften.

let's stay alive

2007-06-23T00:53:00.000-07:00

Och så bygger det bo bland fjärilarna i min mage och då den ekar mellan väggarna faller känslorna ur sina kapslar och radar upp sig framför mig; påtagliga, exponerade, redo att iakttas såväl som begripas.

Lemniskata.

Det sägs att pionerna genomgår en sådan då den i förstone oansenliga fasaden sluter sig i en om grace vittnande s-formad rörelse varpå dess innanmäte vecklar ut sig och därmed fullbordar den horisontella åttan.
Bör dess praktfulla apparans då kategoriseras som ett eminent, färgsprakande och i sin skönhet kvävande väsen eller som ett skal lika ekande tomt som huvudstaden en midsommarafton?

Dagen till ära ämnar jag gå isolationen till mötes ty dess rehabiliterande verkan lär vara effektiv såväl som långvarig.
Förhoppningsvis behandlar juniregnet er väl i min frånvaro.

was she told when she was young that pain would lead to pleasure?

2007-06-17T14:43:00.000-07:00

Gång på gång dräms den i golvet, slängs den i väggen, glider den ur mitt grepp men enträget plockar jag åter upp den; studerar dess sjaviga rygg och urskiljer dess titel bland sprickorna på omslaget. De hundörade sidorna bär med sig den stickande doften av antikvariat; säkerligen ett praktexemplar på bokmisshandel i min fars ögon.
Men så har han ju alltid fäst en vikt av osunda proportioner vid det skick av vilket formulan är.

Emellertid klingar ledmotivet partiellt illa med min om tondövhet vittnande uppfattning ty jag förmår ej identifiera mig med de smärtor jag ej erfarit; med känslosvallningar av vilka jag ännu ej låtit mig utplånas.

Men snart stöter jag på dem; orden som styrker den föreställning som av min omvärld avfärdats om möjligt än mer än de ledord jag och Sartre i vår förtvivlan profeterar.

”Mitt krig gav mig mångahanda; låt du ditt ge dig lika mycket. Livet går det inte att befalla, hur högt man än ropar till det, så befaller det inte ens sig självt. Ingen blir nånsin stor eller liten annat än i någon annans tanke, så var försiktig med vems tankar du råkar i […]”

Liksom ansvaret härmed överlämpas lättar bördan av det och ni blir mitt försvar; jag skyller mig på er. Forma mig till vad ni önskar; låt mig vara den vita duk på vilken ni projicerar era föreställningar - och min skönhet blir således synonym med estetiken i era kreerande sinnelag.

Men i slutändan vilar ändock min varelse i mina egna händer ty jag besitter makten att välja vilka tankar jag önskar passera, i vems tankar jag vill utforskas, gestaltas och förbli.
Att inte önska råka i någons tankar, innebär det en önskan om att utebli, avvecklas, göra sorti?

” Så har jag tagit skilsmässa från mig själv, inte bara för att jag är född så ful som Gud vågade tänka sig, utan för att jag genom min närhet till min kunskap om olyckan har förstört mitt eget värde.”

Es irrt der Mensch solange er strebt

2007-06-14T23:39:00.000-07:00

Det enligt det sunda förnuftet ouppnåeliga målet har bestigits och i samma veva bidrog jag till en förhatlig inflation. Det i min vision hägrande tillståndet av ataraxi tycks emellertid vara uteblivet och de frågar om det var mödan värt emedan jag begrundar huruvida jag är värd dem.
Och vad spelar det för roll när man inte förstår hur att gå rakryggad genom livet.

Det ekar obehagligt och enligt föreställningen utan mål ingen mening betvivlar jag min existens, min förmåga att fylla en vettig funktion.

I väntan på Backlurabussen levererade jag med klockren intonation århundradets sanning och lockade därmed fram leenden hos den blygsamma skaran församlade. Handlöst och utan närmre eftertanke kastade jag mig om halsen på Herr Ironi och återseendet var mig kärt ty saknaden hann anta abnorma proportioner under den tid vi figurerat på skilda håll.
Och plötsligt går jag vaggad i sällsam trygghet morgondagen till mötes - i hans sällskap nalkas en bitterljuv framtid; bitska rådpläganden, hjärteskärande solnedgångar och en iskall självdistans framkallande rysningar av välbehag.

Näst på tur står Gubben Mening att erövra.

PS. Orden har gått på semester.

abiturient

2007-06-09T12:18:00.000-07:00

…”Jag tänkte: ”Jag dör”
Men det gjorde jag inte”

Värmen i kombination med senaste månadens sömnbrist samt inhumana krav på prestanda har försatt mig i ett tillstånd av handlingsförlamning och trots att tankeverksamheten går på högvarv känns det som att jag har mist all förmåga till att tillföra något av värde.

Pank och fågelfri definierar min exalterande livssituation och gårdagen var långt ifrån den största dagen i mitt liv men tveklöst extravagant. Det kan skavsåren under mina lilltår intyga och förövrigt misstänker jag att flakfärder sällan ackompanjeras av Säkert! och Leila K.

Jag lider med mina systrar som ämnar avstå från min vegetariska buffé till förmån för pojkvänner alternativt pojkvänners småbröders studentmottagningar.

Jag känner för att stjäla en cykel men jag antar att jag borde läsa arabisk poesi istället.

(foto: Joanna Liebendörfer)

(foto: Astrid Aldén)

nothing is gonna be all right, but thank you anyway

2007-05-31T16:07:00.000-07:00

Jag tänker på att ljuset är ett fenomen närapå lika komplext och fascinerande som människan då det i likhet med henne låter det ena av två polära karaktärsdrag dominera beroende på den energinivå som erhålls.

Historiens för min del sista och kanske sämsta periodhäfte är skrivet och jag vet ännu inte hur det känns.
Däremot vet jag med säkerhet att jag får lite andnöd vid tanken på att jag inte närvarar på klassens studentskiva men en fix idé är emellanåt omöjlig att bli kvitt och kanske är man destinerad att ro somligt i land.

TTA medför doften av decembersnö, logaritmer och hemmafester i samband med 17-årsdagar och jag tänker på att vissa tider på gott och ont är förbi.
Billie the vision and the dancers har sällskapat mig natten igenom trots att de redan förra sommaren skavde sår på trumhinnorna. Men vad gör man inte för att finna de paradis vars djupt förnyande kraft är betingad av att man redan har andats den och förövrigt står de för den pseudonym under vilken jag figurerar på random communities, för att uttrycka sig modernt.

De nostalgiska värderingarna ligger väl i tiden, antar jag men på lång sikt blir det kvävande.

Jag håller ögonen öppna med äppelkakor av suspekt konsistens men när jag väl försöker stänga dem kärvar gångjärnen.

kreera, punktera

2007-05-25T06:31:00.000-07:00

Jag är utled på att prestera vilket borde innebära att jag är trött på att skapa mig själv ty en människa är sina prestationer.
I ”Existentialismen är en humanism” låter nämligen Sartre påstå att människan står som ansvarig för sin existens och därmed på eget bevåg skapar sig själv såväl som sina begränsningar.
Men Cartarescu rekonstruerar, transformerar, punkterar andemeningen med paradoxen:

” Alla skapare är sina skapelsers skapelser och föds för att skapa dem och bilda en oskiljaktig dualitet.”

vars tvetydighet intensifieras, förvrängs, tillspetsas av uttalandet:

”Men vi är en skapelse som ännu inte är skapad, ty att bli skapad innebär att skapa.”

Det gäller att få rätsida på paradoxerna men jag springer i cirklar, snubblar på mina fötter och hjärnan säger FATAL ERROR.

All I want to do is sleep next to you och om sju dagar, om sju dagar är det över.
En gång för alla.

Men först måste jag modellera nakna damer och inse vidden av Keplers kikare.

navigera

2007-05-19T05:27:00.000-07:00

Vi bestiger de vindlande kullerstensbranterna, spatserar utmed Monteliusvägen.
Jag lyssnar till grusets knaster under de följsamma skoskulorna och känner vindarnas värk i ryggen. Den av hägg och aftonsol kryddade luften får dopaminer och endorfiner att dansa genom nervsystemet och tillsammans med de storslagna vyerna harmonierar stadens uppsluppna sinnesstämning i en samstämd fullständighet; berusningen i den blotta existensen kontrar oansenligheten, ensligheten, stillheten.

Jag undrar när man ska upphöra att längta efter något avlägset, något annat; när man ej längre trånar efter morgondagen och den imaginärt angenäma tillvaro som den i sitt sköte bär.
När man fokuserar på den hisnande skönhet av vilken man omges istället för att hart när konvulsiviskt söka utopier bortom horisonten.

Och med ens tycks idéen av att ersätta denna tillflyktsort med valfri europeisk metropol befängd, ty fyller det tomrummen, täpper det hålen, kompenserar det saknaden?

en skugga av mina drömmar

2007-05-16T23:07:00.000-07:00

[…]
Motljus.
Siluetter mot eftermiddagssolen. Vid Macba slamrar skateboard-hjulen i takt med en oregelbunden stadspuls. Ett gott hantverk når skyn.
Jag söker en gata, en gränd som jag tror mig ha passerat. Bilden av den har etsat sig fast på hornhinnan och framträder bland andra synintryck. Jag följer en labyrint, svänger likt vägen svänger och snitslar mig emellanåt en vindlande bana som bryter av mot det redan irreguljära vägnätet. Men gränden – en gränd bland andra – förblir puts väck liksom vore den disintegrerad och avlägsnad från jodens yta.
Kanske strosar jag förbi den, flanerar jag längs med den samt trampar jag dess stenar utan att inse att jag befinner mig på den. Ty här är gränderna likt den smutsig och likt den trång. Här pryds de illa medfarna husfasaderna av arrangerad grönska och tvättlinorna vajar likt girlanger i skyn. En ensam strumpa fladdrar till, glider tveksamt ur sitt fäste och singlar ner på gatan. Livlös slår den ned likt ett sorgens baner för att med tiden färgas grå.

Men mina fötter känner inte igen trottoarens nötning.[…]

strula med siri

2007-05-13T00:27:00.000-07:00

Penseln slinter och pappret viker undan. Jag försöker men färgerna beter sig inte som jag önskar.
Jag försöker skriva men orden är inte på ett vidare medgörligt humör. Sign out. Sign in.

Tumnageln följer det i glasyren utsirade mönstret på den handdrejade koppen. Kaffet är strävt mot tungan; fräter mot magsäckens innanmäte. Som så många gånger förr har doften förfört mig, fört mig på villovägar.
Visa ord kommer över hennes läppar och med blicken fäst i det döda trädets non-existenta bladverk utbrister hon plötsligt att det är det som är grejen med livet. Vad är det som är grejen med livet, vill jag fråga för som så många gånger förr sviker koncentration och auditiva sinnesförnimmelser förringas. Är det det här som är grejen med livet? Att låta de av kyla styva fingrarna snudda vid var sin kopp, iaktta krusningarna på ytan, sucka över enfalden och nära ett hopp inför morgondagen?

Att syresätta blodet stimulerar tankeförmågan, resonerar jag och förlorar mig i en för ett par år sedan välkänd skog. Men i min vilsenhet tvingar jag ett gammalt hjärnspöke till marken och förvägrar det barmhärtighet då det under svärdspetsen kvider om nåd.
För ett ögonblick kommer jag till rätt insikter men som så många gånger förr bygger jag av bara farten vidare på dem och den bristande noggrannheten till följd rämnar konstruktionen.

Nästa gång ska insikterna mätas med vattenpass så att grunden inte riskerar att även i fortsättningen bli skev.

För övrigt;
Det gör mig lite ledsen att allting strular med mig; den välformulerade analysdelen i min historieuppsats raderade sig själv och ser ut att förbli borta.
Likaså avlägsnade sig de arkiverade msn-konversationerna och det kanske inte gör så mycket, tänker jag, tänker ni, då de mest frekventa meningsutbyterna är av kalibrer såsom "häääj, försöker skriva uppsats men läser bloggar istället" och "skitliv" men det var ju guldkornen sedan år tillbaka som var lagrade.

Och hela sta'n vill inte ha mig.

the time of my life

2007-05-10T03:18:00.000-07:00

(Kategoriserat "Ej läsvärt")

Den utan överdrift värsta veckan i mitt liv lider mot sitt slut och bortsett från de fem timmar jag ämnar tillbringa vaktandes en kontroll i öde skogar väntar tio dagar av välförtjänad ledighet. Jag ser fram emot att åter formas till något överhuvudtaget likvärt mitt forna jag; att slippa det grossessa i mitt beteende och ej längre brista ut i tårar var tredje minut.

Jag är trött på att enbart vara till besvikelse, i synnerhet till mina föräldrars. Men det borde väl vara deras geners förtjänst att jag är en varelse född utan förutsättningar?

Tonårsmisär.

Jag har aldrig bett om att bli född.

Etc., etc.!

Att inse sin löjlighet; det komiska i sina nycker och brister.

Förlåt.

I am the odd one

2007-05-06T05:42:00.000-07:00

”Sehr geerhte Damen und Herren,

hiermit bewerbe ich mich um die Stelle als Verkäuferin.
Durch ein Praktikum in einem Blumengeschäft habe ich einen Einblick in das Geschäftsleben bekommen und dank meines ästhestischen Gemüts kann ich die Waren hübsch arrangieren. (…)”
Frau Larsson utbrister emellanåt ”aaah” och påstår att de inte inser vilken pärla jag är.
Jag läser en tysk skvallertidning med rubriker såsom ”Er spielt mit zwei Frauen” och ”Der verbotene Blick”, rabblar kasus och sätter mitt hopp till morgondagen.

Den arme fadern finner det beundransvärt att jag studerar flitigt redan klockan fem på morgonen och inget ont om år 1968 men nu måste jag nog blunda i ett ögonblick eller två.

postpone it

2007-05-04T03:38:00.000-07:00

Spontanitet är ej förankrat i min person men Sally Mann tar med öppna armar emot mig, leder mig vilse i den av ljus flödande salen och framtvingar utan pardon ett resonemang.
Innovation har aldrig varit signifikativt för mina analyser och i härvan av tanketrådar nystar jag från fel ände men finner slutligen struktur.
Exponerad. Exploaterad. Explicit.

Jag begrundar komplexiteten i fotografi som konstform och tänker att jag ska utveckla det vidare; kontemplera tills botten är nådd, men kanske först då bättre tider är komna.

Jag erinrar mig att jag en gång lät påstå att skrivkrampen slutligen hade tagit sig fysiska uttryck och att jag dagen senare fnissade åt ödets ironi då jag viftade med mitt stukade lillfinger.
Men det rör sig ej längre om idétorka, en trög, trytande ström av idéer. Det är fysiskt förankrat. Som om synapsimpulserna är uteblivna ty jag förmår ej frammana den kraft som krävs för att pressa pennan mot pappret.

Pretentionen är min arvsynd

För övrigt;
det känns lite som att konturerna disintegreras och allting rinner; rinner ut i sanden.

PS. Och "postpone it" med The Concretes känns på okända grunder talande i tiden.

I really don't know clouds at all

2007-04-30T04:26:00.000-07:00

Så länge jag kan minnas har jag och Valborgsmässoafton vuxit i otakt med resultatet att försök till att mötas på en ur kompromisser alstrad våglängd urartat i misär.
Jag har sammanfört väna poplåtar i en musikmapp som jag därefter har låtit döpa till det omsorgsfullt uttänkta namnet ”get your homework done” och väljer slutligen Cubakrisen framför före detta kemilärare och boom boom.

Jag tror mig veta vem av nedanstående tu som är mest nervkittlande och sanningen är mig plågsam.
Men bättre tider kommer med morgondagen.

upphällning

2007-04-25T07:14:00.000-07:00

Morrissey sjunger att some girls are bigger than others och det låter fint. Det är bara det att det (bokstavligt tolkat och talat) inte är så festligt att vara den större.

Milton Friedman sade en gång att likt skoaffären behöver ett lager av skor är samhället i behov av ett lager av arbetslösa och det låter vettigt. Det är bara det att det inte är så festligt att utgöra lagret.

Någon sade en gång att ensam är stark och det låter betryggande. Det är bara det att ”loneliness is better when you’re not alone.”

Mina sedan länge sinande krafter har till sist trutit och jag finner inte energireserven. Det känns lite som ett hån med tanke på att slutet aldrig förr har varit närmre förestående.

Kan vi inte bara strunta i alltihop; förpassa djävulskap och satans otyg dit de hör hemma?

amatör

2007-04-22T21:34:00.000-07:00

("Can't afford to be just one in a flock")

Jag befinner mig i processen av att förfärdiga mitt bildprojekt men hämmas av en ordföljd som surrar i mitt huvud och får det att knäppa på det obehagliga viset i nacken. Under fredagens modelleringslektion valde Lotta att yttra den och med den strangulera den uppsluppna konversationen likt kall luft fjättrar fönvindarna vid marken. Emellertid med ett resultat än mer kvävande än smoggen.
”Ni elever anser er alltid vara klara när ni kommit upp till nivån som i själva verket endast är startbrädan; lyftbanan från vilken det verkliga konstnärliga skapandet utgår.”

Jag har inte kommit längre än till gaten och flygplanet med vilket jag ämnar lyfta har grus i maskineriet samt problem med bränsleinförseln.

För övrigt träffar mina metaforer ungefär lika mitt i prick som en skytt med nedsatt synförmåga.
Och det är kanske i grund och botten vad jag är.

you had your plans set for the summer

2007-04-20T20:22:00.000-07:00

Stress och nervositet har övergått i matthet och tristess och man har låtit mig förstå att tiden nu är inne även för mig. Jag antar att inget finns att säga till mitt försvar; fåfänga försök till självbevarelse ges uttryck i tafatta beskyllningar på besöket av herr ironi.

Go to the music player of your choice and put it on shuffle.
Say the following questions aloud and press play. Use the
first line of the song as your answer. NO CHEATING!

How does the world see me?
- ”Little girl have I told you how you light up my life”
(Come walk with me – Isobel Campbell & Mark Lanegan)

Will I have a happy life?
- ”I’d rather dance with you than talk with you”
(I’d rather dance with you – Kings of Convenience)

What do my friends really think of me?
- ”Hej du det var ju ett tag sen”
(Är du fortfarande arg? – Säkert!)

Do people secretly lust after me?
- ”For the price of a cup of tea you’d get a line of coke”
(For the price of a cup of tea – Belle & Sebastian)

How can I make myself happy?
-”Monday morning eighteen years of dawning”
(Out of control – U2)

What should I do with my life?
- ”På vägen tvättas spåren bort, en olycka blir minnen blott”
(Berg & Dalvana – Kent)

Why should life be full of so much pain?
- ”A song for the young believers, who woke up and found themselves neither”
(Let’s stay alive – My favorite)

How can I maximize my pleasure during sex?
- ”I don’t believe in ghosts but there is a ghost under my bed”
(Ghost – Billie the Vision & the Dancers)

Will I ever have children?
- ”When I wake up in the morning I’m only thinking of you”
(Wake up in the morning – Björn Isfält)

Will I die happy?
- ”Du går ensam genom parken, det är inte ens natt än”
(Allt som är ditt – Säkert!)

What is some good advice for me?
- ”Summerchild that sits by the water, weaving sunlight threads in his hands”
(Live Long – Kings of Convenience)

What is happiness?
- ”Everybody knows that the dice are louded”
(Everybody knows – Leonard Cohen)

What is my favorite fetish?
- ”Somnar om och vaknar igen”
(Avtryck – Kent)

How will I be remembered?
- ”You had your plans set for the summer”
(Show me your plans – Unarmed enemies)

i need someone to die for

2007-04-17T07:23:00.000-07:00

Det känns lite som om jag har fått mitt hjärta krossat vilket borde vara omöjligt med tanke på att det är inbäddat i bomull och rosa moln samt omgärdat av ett nät (snårigare än Törnrosas murar av törnrostaggar) bestående av tejp i orange från vilken orden ”BRÄCKLIGT, HANTERAS VARSAMT” blänger i svart. Trots dessa barrikader tycks somliga finna vägen till muskeln som pumpar mitt blod genom venerna; som om fanns det en bakväg och hittar man väl fram till den glänser nyckeln till mitt hjärta i en kedja om halsen.

Det känns lite som att jag har snubblat på mållinjen, blivit lämnad på bröllopsdagen, efter nio månader av väntan krystat fram ett dödfött barn.

Jag är bra på att leva i drömmar; konstruera luftslott och fantasivärldar.

Det känns lite som att jag har tarmvred i hjärnan, som att alla måsten snörper åt likt en korsett. Syrebristen hindrar mig från att blåsa luft i dem och låta dem segla iväg likt ballonger i eftermiddagshimlen.

Det känns lite som att jag analyserar bort min vardag, förorsakar min lycka och kvävs i mina egna komplex.

Det känns lite som att jag aldrig förr har haft mer att bevisa och mitt liv, min framtid balanserar på en knivsegg; på skillnaden mellan en tvåtakt och en tretakt; på att träffa en halvton för lågt eller högt.

Korsförtecken.

Mamma har drömt min återkommande mardröm. Detaljer, till synes petitesser, ställer symboliken på sin spets.
Men det hjälper ingen alls, allra minst mig själv.

mucho gusto

2007-04-15T10:43:00.000-07:00

Jag är trött. Emellanåt övertrött och i sådana lägen får man spexigheten på köpet.
Det var bra, lite så här. Vi ramlade la Rambla fram och kärleken har åter börjat blomstra; spira likt blommor blå bland bruna blad och strå.
Med samma ord inleddes årsversen som jag av min lärare tillägnades vid avslutningen i första klass. Graden av individuell utformning är mig oklar men jag intalar mig att orden är noga utvalda och formulerade enkom för och till mig.
Kanske är de det finaste som någonsin sagts och skrivits mig och åsynen av den utsökta illustrationen gör mig varm.

”Lilla, lilla blomma blå
bland bruna blad och strå.
Blickar upp mot himlen höga.
Solens ljus finns i ditt öga.
Fastän en liten blomma bara
Du speglar himmelen den klara.
Väx trygg och stark, var glad
Skänk världen ljus var dag!
Lilla, lilla blomma blå
bland bruna blad och strå.”

för hon säger att hon redan sett spanien

2007-04-13T05:08:00.000-07:00

Raslöst och nervöst.
Nu vill jag styra kosan härifrân. Trots att det är staden i världen.

homesick

2007-04-05T23:26:00.000-07:00

Jag har alltid varit en av de mest kavata människor jag känner.
Och nu verkar det som att jag drabbats av hemlängtan redan innan jag farit min kos.

Egentligen skulle jag ha lagt upp en bild på Barcelona by night men uppenbarligen är staden ej vidare estetiskt tilltalande och jag vill till varje pris tillämpa de kunskaper som jag mästaren till tack förvärvat.

to be gone

2007-04-05T06:34:00.001-07:00

Mina klasskamrater befinner sig i ett tillstånd av extas och gastar i munnen på varandra om väderlek, klubbar, kontantkort, galgar, ficktjuvar, huvudkuddar, skjuts till Arlanda, antal liter alkohol passabla att importera och Mikael på Fridge. Som vanligt är jag till synes lugnet i stormen där jag sitter bakom mina noggrant utformade packningslistor och överväger huruvida två paket skavsårsplåster räcker eller ej och om skrivhäftet med rosa marimekkoblommor bör gå som handbaggage.
I det ska jag skriva. I skrivhäftet med rosa marimekkoblommor, det vill säga. I det ska jag dokumentera sensationer, eskapader samt spy ut den dunstande tankeverksamhet som försiggår bakom pannbenet.

Jag önskar att jag kunde lyfta med flaggan i topp för att på den spanska marken slå ned glädjens baner.
Men jag är lite ängslig.
Ängslig för musikteoriprovet. Ängslig för att flyga (människan är inte gjord för att flyga). Ängslig för att bli bestulen på passet eller mobilen. Ängslig. För att tappa bort mig själv. För att behöva säga att jag är tyska eller holländska enkom för att undslippa konsekvenserna som på svenskornas miserabla rykte följer.

Försäkringskassan har påskledigt och jag begriper inte hur att algebraiskt förenkla uttrycket x=(a+b+c+d)(a+b+d)(a+c) för att därefter rita två grindnät varav det ena med olikartade grindar och det andra men enbart ”NOR”-grindar.

Men att tvätta är det nya svarta och jag har kommit ihåg att lämna tillbaka biblioteksböckerna i tid.
Ansökningarna till Södertörns Högskola samt naturvetenskapliga basåret på Stockholms universitet är gjorda och min 10-sidiga uppsats är ett excellent arbete med exemplariskt upplägg, genomgående röd tråd samt avslutningsvis klockren analys och sammanfattning.

i don't sleep well

2007-03-29T12:30:00.000-07:00

Förvisso är kvällen ännu ung men jag önskar inget annat än att få sussa sött i de där gräsliga lakanen; emellertid eftersträvar John Blund ej utöva sina magi på en flicka skadad av prestationsångestens brutala förmåga att nedbryta eventuell självkänsla till beståndsdelar i storleksmässig jämförelse med vilka kvarkarna kan finna sig vara omsprungna, och det med besked.
Jag vet inte hur jag ska förmå uppbåda en självaktning tillräcklig för att mäkta med att på lördag inta scenen men däremot vet jag med säkerhet att min bekantskapskrets riskerar att dividera sig med sig själv om jag ej upphör att gnälla.

Vid det här laget lär jag vara den enda som ej figurerar på stureplan.se iförd arrangemang ”lånade” från skolans teatergarderob och om hobbyastrologerna ville komma med något bättre skulle jag med största sannolikhet vara glad.

"You should be enjoying the fiery Leo Moon today, for it encourages you to move outside your regular routine. But all is not as upbeat as it could be, for you may be reminded of a difficult time in your life and begin to worry that something similar could happen again. Unfortunately, your fears will only make things worse. Instead, lean on your innate wisdom to recognize the difference between then and now."

Hej, hej medfödda vishet! Om du läser det här får du gärna lämna kontaktuppgifter i en kommentar!

skratta lagom solange, skratta lagom

2007-03-27T09:44:00.000-07:00

Ett par månader lär ha förlupit sedan jag rekommenderades att läsa Willy Kyrklunds ”Solange”. Förordaren måste antingen besitta oförklarliga kunskaper om mitt tycke eller i baggaget hysa läserfarenheter breda och konsiderabla nog för att (om så bara på någon ynka kvadratmillimeter) förmå matcha var människas litterära intressesfärer.
Ty hur det än må vara har de hundratjugofyra sidorna på mig en läkande inverkan och endast vid anblicken av det tummade, hundörade och med hälsan slitna skolbiblioteksexemplaret försätts jag i ett sällsamt tillstånd av framtidstro. Och detta trots att emballaget pryds av parollen ”en bok för alla” och jag i regel uppskattar böcker som är enkom för mig.
Men kanske är det en bok för alla och kanske är det däri dess tilldragande egenskap består; vad än du i en bok söker finner du det här. Du söker ett melodiskt klingande språk och du finner det. Du söker främmande ord och du finner dem – även om de är tunnsådda. Du söker psykologiska samband och du finner dem. Du söker känslomässiga maktspel och du finner dem.
Men framförallt söker du (med risk för att snava på de högtravande harangerna och låta lika pretentiös som jag egentligen inte är) delaktighet i tankebanor som får det att svindla och du finner dem.

Jag älskar de konversationer som Hugo och Solange i förstone för; jag älskar oenigheten i filosoferandet om huruvida ondska och godhet existerar och i sådant fall i vilka former. Jag älskar diskussionen om livets mening och jag älskar Hugos sista ord.

Jag älskar Hugos drömmar om att färdas till Venus och Mars och jag älskar de in i detalj ingående redogörelserna för hur han skulle förmå slå slag i saken och möjliggöra en rymdfärd.

Jag älskar den kraftmätning som i tysthet försiggår Hugo och Solange emellan då diktens gud – Ivar Emilsson – för ett par kvällar gästar makarnas thé-stunder.

Det är spår av detta som hos Beate Grimsrud återfinns och kanske väger det mer än det för hennes romaner emellanåt andefattiga konceptet.

” – Än sen om människorna är onda, säger Solange, eller om de kanske är ännu ondare än så. Det gäller att vara generös ändå, att ge ut av sig själv, för eljes stängs man inne och livet blir meningslöst.
- Än sen om livet blir meningslöst, säger Hugo, det gäller att överleva ändå eftersom livet vill det.
- Men jag ville leva! inte överleva – jag vill leva mitt liv, mitt enda liv!
- Det är ingalunda du som lever ditt liv. Det är livet som lever dig. Och när du är slutlevad så går livet vidare.”

PS. Jag älskar inte mina potatisar till halsmandlar och ej heller bröstet som smärtar vid inandning.

today is a good day to die

2007-03-26T02:50:00.000-07:00

Helgen var som utlovat öken. Jag fick feber i benen och önskade mig en gudfader villig att skjuta ned förorsakarna av mitt välmående. En yngre syster överraskades med festligheter och målbrottsrösterna på andra sidan den tunna väggen tjattrade värre än det polyfoniska fågelkvittret.
Och jag grät mig till sömns efter alla da’r.

Farbror doktorn lyssnade till mitt hjärta och konstaterade något som redan sagts mig; att mitt hjärta slår för fort, att det pumpar runt blodet i en hastighet högre än önskvärd. De vill låna opassliga mängder blod men först måste jag fasta.

Min telefon ät tyst, datorn tråkar ut mig, böckerna är utlästa och musiken sönderlyssnad. Kylskåpet ekar tomt men lika väl är väl det.

andas, jag kan inte andas

2007-03-24T03:19:00.000-07:00

Ett horoskop utstakat för tidsintervallet tjugoandra mars till sjätte april förlikar skyttens kul/ nöjen–front med ”öken”.
En för säsongen femte förkylning har antastat mig, men vem räknar på det, som säkert! brukar säga.

(Egentligen hade jag dagen till ära utlovat en musikrecension men i morse läste jag igenom ett p-häfte från i höstas och insåg att jag har förlorat orden. Hejdå!)

principiellt korrekt

2007-03-21T08:24:00.000-07:00

Jag fäster konstprojektet vid min vägg även med risk för att kladda akvarellfärg på tapeten och följer således Yvonnes ord men går emot mitt eget.
Jag firar den stundande sommartiden mitt i veckan och handlar således tvärtemot en tyst överenskommelse.
Jag sätter min fot på baba sonic och sviker således det löfte som jag svurit med mig själv.

Det är inte principiellt korrekt. Men å andra sidan är det inte särskilt pk att vara pk.

Om jag vore diktare och brydd av ordens klanger skulle jag kanske säga att det inte är så pk att vara pk att vara pk.
Men då börjar det snurra något alldeles vansinnigt.

PS. Jag blir djupt besviken om inte en enda i min blygsamma skara läsare inser den litteraturhistoriska anspelningen.

"biblioteket är en god sak"

2007-03-20T05:42:00.000-07:00

Gårdagen till ära infann jag mig i skolbänken någon minut efter utsatt tid vilket hör till det sällsynt inträffande. Den sena ankomsten var föranledd av kulturdelen och den artikel om det kommunala biblioteket som prydde dess mittuppslag – eller ett uppslag åtminstone. ”Biblioteket är en god sak” titulerade såväl som avslutade Christer Hermanssons textsjok i vilket han bland annat redogjorde för moderata ledamoters förslag på att inskränka gratis boklån för låntagare mer än arton år fyllda.
Det är vid tillgodogörande av uppgifter likvärda dessa som det i min hjärna börjar surra på ett högst obehagligt vis. Så småningom börjar detta centrum för synapsimpulser koka för att slutligen implodera och därefter låta mig explodera i ett hagel av åsikter.
För det första kan uttagandet av avgifter givetvis resultera i klassrelaterad ojämställdhet vad beträffar bildning och även om avgiften håller sig på en nivå tillräckligt låg för att den av gemene man skall förmå undvaras lär den tveklöst innebära slutet för okynnesläsningen.
Jag har så länge jag kan minnas lånat hem fler böcker än jag ens i teorin har tid att läsa till sista stavelsen och mycket riktigt har jag inte mer än bläddrat i en ansenlig del av dem. Ett helt hyllplan i min knapert tilltagna bokhylla har dedicerats de skrymmande biblioteksböckerna som jag för övrigt med stolthet bär hem i vetskapen om att jag vid lånet av dem indirekt subventionerar Sveriges författarfond.
Men jag erinrar mig att avsikten givetvis är att eliminera all form av statligt stöd till konstnären ty konsten bör på marknaden sköta sig själv.
I realiteten fungerar det emellertid ej så – den mest nydanande konsten (som först efter ett tiotal år blir konventionell och på marknaden konkurrenskraftig – eller hur var det?) kan nämligen ej finansiera sig själv då den som sagt blir förstådd, uppskattad och konkurrenskraftig först ett tiotal år efter alstringen – eller hur var det?

saturday nights

2007-03-17T11:28:00.000-07:00

Jag vet inte vad som är grejen med att jag sitter uppe till mitt i natten ackompanjerad av kräm, kungen är död och gråsparven när hon sjunger på repeat.
Jag vet inte vad som är grejen med att jag samtidigt studerar fotografier med härkomst i högstadiet, läser gamla dagböcker och ögnar igenom diktsamlingarna.
Nostalgin kramar mitt innanmäte och jag minns alla regniga somrar och att famla i ovissheten.
Det är nog inte så lätt att hitta sig själv inklämd mellan två yngre systrar i ett svalt baksäte på en bil som i gryningen korsar Sveriges motorvägar.

Av nostalgitrippen kan konstateras att jag var en jävel på nödrim, ständigt var hemligt såväl som olyckligt kär, att mitt självförtroende befann sig på nivå lägre än skoskaften men att jag detta till trots trivdes med livet.

Den flickan fattas mig; jag måste ha tappat henne någonstans på vägen. Och år tjugohundrafem saknar vi ej.

Vardagsfilosofi ur en sjuårings perspektiv:

Lördag, April 1996
Ordet är svårt att förstå.
Idag är idag. Imorgon är imorgon,
det kan man inte endra på.

Jag vet inte vad jag ska göra.

---

Elva år senare är ordet fortfarande svårt att förstå och jag vet inte heller vad jag ska göra men ändra stavas med ä och imorgon är i större utsträckning idag.

summer is going to take the pain away?

2007-03-14T09:56:00.000-07:00

Livet är lite som äppelcidervinäger och fyllt av samma vämjelse som infinner sig då man i syfte av att inskränka matbegäret inmundigat nämnda vinäger.

Stockholm och dess uteliv går mig nerverna – enkannerligen somliga kretsar i vilka synen på kvinnan är snarlik den som var rådande under de epoker i vars klädmode nämnda kotteri finner inspiration. Men det blir kanske ändring på det nu då allt fler lämnar de med hälsan slitna paltorna åt sitt öde för att istället anamma klubbkidstilen. Rosa tights och neonfärgade (cancerframkallande, bör eventuellt tilläggas) plastsmycken åt folket.
Fem neonglittrande ändor på rad; det förefaller avantgardistiskt, inte sant?

För var dag som går konstaterar jag min föga imponerade konkurrens på arbetsmarkanden och för att ej riskera att fullkomligt falla ned i apati söker jag som besatt till högskolor och universitet. Dock tillstöter ett dilemma – endast kurser på kandidat - och magisternivå tilltalar mig.

memento mori

2007-03-12T07:38:00.000-07:00

Jag tycker inte om konst som ej är estetiskt tilltalande, fastslog jag inklämd mellan soltörstande pensionärer och osnutna ungar på en knökfull 47:a. Fem minuter tidigare hade jag lämnat Liljevalchs vårsalong till vilken jag släpat med mor min vid insikten om att den pågående utställningen endast hade en vecka kvar i livet.
Som vanligt ute i sista minuten och långt efter i debatt och nyhetsflöde, således.
Som vanligt recenserad och analyserad ned till minsta beståndsdel, förmodligen.
Som tidigare konstaterat var politiska inslag överrepresenterade, givetvis.
Budskap – emellanåt uttjatade, stundom i mitt tycke träffande och i vissa fall vittnande om innovation – utsöndrades från väggar och tredimensionella installationer. Ett fåtal konstverk efterlämnade intryck; berörde. Ett fåtal provocerade av anledningar jag ej kan sätta ord på och kanske heller ej förstår och än mindre vill erkänna.
Men jag tyckte ej om dem; jag fann dem osmakliga, rent ut sagt.
Emellertid med vissa undantag och det kanske mest tilltalande var en samling om fem tavlor av Josefin Skön. Broderi i kombination med akvarell klingar fullt förståeligt misstänkt mycket som konsthantverk från valfri av Stockholms skärgårdsöar men var i hennes surrealistiska alster stilfullt kombinerat.
Jag drar mig för att gräva efter budskap precis som jag drar mig för att plocka ut innebörden i Rimbauds ord.
Det räcker med att jag önskar att jag vore alstraren.

PS. Nu har replikerna börjat sätta sig och de förföljer mig dygnet runt och även i drömmarna. I morse ekade orden ”Memento Mori. Minns att du är förgänglig” i mitt arma huvud och ordföljden "Spruta på bara älskling!" (som väl redan kan klassificeras som en klassiker) är konstant formade i min mun. Det gäller att vakta sin tunga.
Men det är tämligen festligt.
Och dramatisk är mitt andra namn, som bekant.

mjältsjukan

2007-03-09T10:47:00.000-08:00

Jag antog (eller närde förhoppningen, åtminstone) att den mjältsjuka som parasiterat folket skulle skingra sig likt dimma i gryningen då våren är så uppenbart i annalkande.
Men tji fick jag.
Vilket väder, suckades det då den enträgna kylan ej besparade minsta vrå en oönskad visit.
Vilket väder, suckas det då gumman tö med sina plusgrader alstrar reaktioner på molekylärnivå med resultatet sörja och slask.
Låt oss gå upp i limningen då vätan kryper in på bara skinnet och beröva oss för allt i världen inte nöjet att knorra över skrapsåret som förvärvades i vurpan under senaste kryssa-mellan-vattenpussarna-eskapaden.

Det är den nionde mars.
Det är tre månader minus en dag tills vi sjunger om studentens lyckliga dagar.
Det lär gå tämligen fort; för att inte säga illa kvickt.
För tre månader minus en dag sedan inträffade ju den dag som gjorde mig till en myndig medborgare av Svea Rike.

gubben mening

2007-03-08T12:10:00.000-08:00

Jag släpper alla hämningar, påkallar mitt mest attraktiva jag och kurtiserar gubben mening. Då vi talar synestesi och själslandskap förefaller han vara misstänksamt lättflörtad och jag grunnar i tysthet på om något av väsentlighet kanske gått mig förbi.
”En hemisfär i en hårkorg”, ”dofter milda som oboe” och ”segerrik planterar Ångesten sitt korpsvarta baner.”
Det tycks mig så givet.

Så småningom avancerar vi. Vi lämnar allt vad spleenigheten heter bakom oss och trevar i blindo i katalogstilen.
Det är fint.
Orden harmonierar i det där ouppnåeliga flödet; en eufemism i vilken eventuell kärna döljs.
Och jag vill ej gräva efter den; rota och riskera att möblera om bland tonerna och massakrera melodin.

Jag gick på en nit; gubben mening och jag är ej ämnade för varandra.
Om det inte vore för att jag led av agrafi skulle jag författa en hel uppsjö poem utan syfte eller undermening så långt ögat kunde nå.
Sedan skulle kultureliten slita sitt hår i vanmakt över den svåranalyserade skiten, plocka isär orden ett för ett och slutligen konstruera kvintessenser som jag själv aldrig haft i åtanke.

De är påhittiga, de där analytikerna.

PS. Johan är en grottmänniska. Johan Veninnen, det vill säga. Han spränger fram en egen grotta i den massiva berggrunden, borrar en aldrig sinande brunn och anlägger en täppa på en klippavsats som man når genom att klättra tjugo meter i riktning uppåt på en av honom själv konstruerad klätteranordning. Johan Veninnen är över de nittio fyllda, fullkomligt blind och lever på maskrosor och rönnbär.
Och bananer, förstås.

Johan Veninnen kan kanske kallas en levnadskonstär; en förebild att ta efter.

vad ska du bli när du blir stor?

2007-03-06T08:57:00.000-08:00

Färdlektyren utgörs för tillfället av studiekataloger från landets universitet och högskolor. Genom brevinkastet dimper de ned i en aldrig avtagande ström för att därefter staplas på en hög som står mig till halsen; i dubbla bemärkelser.
Jag bläddrar, ögnar, läser och kikar emellanåt i smyg på kurser av mindre naturvetenskapliga kalibrer. Men ingivelsen avspisas inom kort.
Ja, vem försöker jag lura egentligen? Det är allmänt känt att jag duger endast till det naturvetenskapliga basåret; om ens det.

Och vad vill KTH säga mig då de skickar ett svart häfte format A5 vars sidor är rutade i en skala som framträder mikroskåpisk även i kontrast till min nätta handstil?

Dagen har i övrigt gått i gåvornas tecken då jag dels förunnats en vårjacka av mig själv samt för det andra skänktes en bok som presenterar mig för ord vars existens tidigare varit mig okänd.

relativt

2007-03-05T00:26:00.000-08:00

Jag minns då jag för första gången insåg innebörden av begreppet ”relativt”.
Det var på en fysiklektion under högstadiet då klassen utsattes för det konventionella experimentet vars utgång var och en redan på förhand kan räkna ut men som ändå medför någon form av fascination inför fenomenet.
För mig var det så, åtminstone.
Vänster hand doppades i en hink med 20-gradigt vatten emedan höger hand vilade i en hink med 40-gradigt vatten. På en given signal nedfördes båda händerna i en balja med 30-gradigt vatten med det givna resultatet att höger hand upplevde vattnet som kallt emedan vattnet kändes varmt mot vänster hand.

Därigenom lärde vi oss vidden av att ej missbruka begrepp såsom varmt och kallt och andra adjektiv med dragning till ytterligheter, för allting är ju relativt. (I efterhand tycks det mig som om den lärdom vi i själva verket drog är insikten om den mänskliga hjärnans begränsning då den luras att tro än det ena och än det andra endast till följd av att yttre omständigheter varierar.)
Jag erinrar mig även att jag ej kunde låta bli att motsäga mig det hela ty i min mening fanns det vissa saker som helt enkelt var givna – på våra breddgrader, exempelvis, anses det generellt vara varmt vid ett visst antal plusgrader och kallt vid ett annat antal grader på andra sidan markeringen noll.
Då man ej besitter precis vetskap om temperturen måste man således uttrycka sig som ”det är relativt varmt ute” vilket för det första låter urbota löjligt och för det andra innebär att begreppet relativt i sig är relativt eftersom det då måste sättas i relation till något.
Relativt är därav relativt obrukbart. Men iakttaget ur motsatt synvinkel relativt oumbärligt.

Jag undrar om det här hör hemma i kategorin cirkelbevis, precis som jag undrar om min tillfälliga belägenhet är ett exempel på ödets ironi.
Kanske kan man säga att jag har fått som jag vill. Eller som jag förtjänar.

Allting är ju relativt.

rubrik

2007-03-03T04:19:00.000-08:00

Så förflyter fyra timmar dyrbar tid utan att något av betydelse åstadkommits, fullbordats eller ens påbörjats. Tankarna svävar ut genom fönstrets fläckade glas och blicken med dem. Utan vetskap om vad som där sökes tar de fäste på en vandrande gestalt, flackar undan och stirrar stelt i tomma intet. Med en hastig och för själen plågsam burdushet återvänder de och splittrar i förbifarten den bräckliga fönsterruta genom vilken de passerar och landar slutligen med en stöt som får huvudet hos deras utövare att skälva av smärta. Ty i kontrast till dagdrömmeriet ter sig verkligheten vara en mardröm från vilken man ej flyr genom att återvända till det reella utan till tidsfördriv i abstrakthet.

Men tänk att vi lever ändå.
För det våras.