Regnet lämnar balkongens betonggolv prickigt; stora, gråblöta, irreguljära prickar. Precis som på min kjol. Rosa prickar mot grön botten och jag tänker på prinsesstårtor som får mig att må så illa och rosen som lystna ögon trånar efter men bara födelsedagsbarnet får.
På gården tre våningar ned springer gummistövlar och galonklädda knän lämnar avtryck i sanden. De äldre barnen har kravlat över staketet till granngården. Staketet som lämnar avtryck av falurödfärg i handflatorna och på de kritvita gymnastikskorna som knäpps med kardborrband.
Men bräderna spetsar mig och det trånga fotfästet mellan dem klämmer åt kring vristen.
Jag drar med fingret över porslinsdockans släta, rena hy; pressar fingertoppen mot kindens delikat utmejslade rundning men istället för att sjunka in i den lämnar den en vit utgröpning i tryckytan. Syntetiska fransar sveper över de blå ögonen; den glasartade blicken som ler lika milt och intetsägande även om jag tvinnar de kastanjebruna hårlockarna hårt kring fingret, nyper den ullstoppade magen och trycker naglarna i de nakna vaderna. Löjeväckande.
Hon är min systers. Min egen ligger i skärvor bland matrester under diskhon
Med ena handen greppar jag henne försiktigt om ankeln och ritar med den andra mönster bland regndropparna på balkongräcket i kall, stålgrå metall. Hon dinglar nu, dockan, högt över asfalten; med de plisserade kjolarna nedfällda likt en plym över ansiktet
Hon är min systers. Min egen ligger i skärvor bland matrester under diskhon.
Jag hör min röst eka mellan husen och mellan reflektionerna bryter glada utrop in och i en kamp om tystnaden hinner de kväva varandra i ett successivt utslocknande. I förvirringen låter jag henne glida ur mitt grepp; rinna mellan fingrarna. (För visst var det ett jakande, bejakande, bekräftande?). Och hon snurrar stilla genom luften för att med ansiktet i gruset korrodera till skärvor och avståndet är så stort och tiden så kort och det är hisnande till vimmelkantighet och så ljudet av ett sönderslaget ideal dränkt i ett vanmäktighetens och otröstlighetens skrik och jag pressar mig mot de dunstande prickarna på golvet och tänker på skärvorna i gruset som snart ligger bland matrester under diskhon och de döda ögonen ännu milt leende.
fredag, november 30, 2007
tisdag, november 27, 2007
sometimes I just want to write you letters every day
(There are six-hundred things of gross importance that I have to say.)
Idag tog jag många (bitska) frostfriska andetag och försökte förtränga obehaget genom att fokusera på påtagligheten, verklighetsförankringen, upplevelsen av liv. Den är på så sätt märklig, vintern. Fastän ett utdraget, livlöst vakuum där allt av energi och eterkraft gått till reträtt medför den en i det närmaste sinnligt förnummen känsla (utgjord av temperaturmässiga differenser, så självfallet) av att här upphör jag och där tar något annat vid.
Försökte andas pulsen på plats och inte förlora mig i vanmakt och panik över att cykeln vält och den noggrant sorterade posten dansat ut i den frusna lervällingen och världsbilden rämnat och mission impossible all over my (sad)face.
Men det fungerade inte.
Ja, jag är brevbärare numera; därav frånvaron.
Men egentligen skulle jag ju kunna skriva en bok om det här – det är ju inte som att det är innehållslöst (meningslöst?), nej, nej.
NEJ, NEJ!
(Det är bara det att det känns lite som att min hjärna har frusit; som att den är så kall att den har stelnat och om jag använder den för häftigt och intensivt riskerar den att slitas i tusen bitar som ekar obehagligt då de studsar mot golvet.)
Idag tog jag många (bitska) frostfriska andetag och försökte förtränga obehaget genom att fokusera på påtagligheten, verklighetsförankringen, upplevelsen av liv. Den är på så sätt märklig, vintern. Fastän ett utdraget, livlöst vakuum där allt av energi och eterkraft gått till reträtt medför den en i det närmaste sinnligt förnummen känsla (utgjord av temperaturmässiga differenser, så självfallet) av att här upphör jag och där tar något annat vid.
Försökte andas pulsen på plats och inte förlora mig i vanmakt och panik över att cykeln vält och den noggrant sorterade posten dansat ut i den frusna lervällingen och världsbilden rämnat och mission impossible all over my (sad)face.
Men det fungerade inte.
Ja, jag är brevbärare numera; därav frånvaron.
Men egentligen skulle jag ju kunna skriva en bok om det här – det är ju inte som att det är innehållslöst (meningslöst?), nej, nej.
NEJ, NEJ!
(Det är bara det att det känns lite som att min hjärna har frusit; som att den är så kall att den har stelnat och om jag använder den för häftigt och intensivt riskerar den att slitas i tusen bitar som ekar obehagligt då de studsar mot golvet.)
söndag, november 18, 2007
sixty-seven paths to run down and every one is wrong
(Confusion reigns, confusion gains -
It's been going on far to long)
Det är lite intressant det där med att allt jag låter undslippa mig inleds med ett trevande "det är lite intressant det där" eller "det är lite svårt det där" men nu är det faktiskt lite intressant det här med att överskridandet av smärttrösklar (och trösklar i allmänhet) överlåter mig i någon form av utomsinnlig salighet tangerande inte enbart religiositet utan även gränslandet för en hängiven gudatro. En, enligt rådande föreskrifter, paradox utan dess like men likaså tenderar ett själsligt lidande att spärra varje väg till övergripande insikt och kontemplationer mer vidseende än de snäva ramar inom vilka de olycksbringande omständigheterna studsar.
De senaste dagarna har bjudit på likvärda doser av bådadera vilket efter i förstone tvära kast mellan ytterligheterna resulterar i en neutralisering; ett status quo och vakuum.
Mitt word-program låter för övrigt meddela att mina dokument är så kallat ogiltiga vilket innebär att livsverk och flyktiga projekt disintegrerat till digital icke-substans - något som i sig föranleder att skiten åter förpassas hit.
Men nedan väntar något fint, om än tenderande vansinne, åtminstone.
Att som video till "This is the Dream of Win & Regine" vara själva låten värdig borde nämligen strida mot vad som i den här sinnevärlden är möjligt men här är man obehagligt nära det orimliga. Dock överträffar den inte likt låten sig själv; stråkarna bland vilka jag vill bygga bo och utrot som i egenskap av ett återhållet crescendo inte heller borde vara logiskt gångbart.
Episkt för övrigt är det här , det här och det här .
Och möjligtvis det här .
It's been going on far to long)
Det är lite intressant det där med att allt jag låter undslippa mig inleds med ett trevande "det är lite intressant det där" eller "det är lite svårt det där" men nu är det faktiskt lite intressant det här med att överskridandet av smärttrösklar (och trösklar i allmänhet) överlåter mig i någon form av utomsinnlig salighet tangerande inte enbart religiositet utan även gränslandet för en hängiven gudatro. En, enligt rådande föreskrifter, paradox utan dess like men likaså tenderar ett själsligt lidande att spärra varje väg till övergripande insikt och kontemplationer mer vidseende än de snäva ramar inom vilka de olycksbringande omständigheterna studsar.
De senaste dagarna har bjudit på likvärda doser av bådadera vilket efter i förstone tvära kast mellan ytterligheterna resulterar i en neutralisering; ett status quo och vakuum.
Mitt word-program låter för övrigt meddela att mina dokument är så kallat ogiltiga vilket innebär att livsverk och flyktiga projekt disintegrerat till digital icke-substans - något som i sig föranleder att skiten åter förpassas hit.
Men nedan väntar något fint, om än tenderande vansinne, åtminstone.
Att som video till "This is the Dream of Win & Regine" vara själva låten värdig borde nämligen strida mot vad som i den här sinnevärlden är möjligt men här är man obehagligt nära det orimliga. Dock överträffar den inte likt låten sig själv; stråkarna bland vilka jag vill bygga bo och utrot som i egenskap av ett återhållet crescendo inte heller borde vara logiskt gångbart.
Episkt för övrigt är det här , det här och det här .
Och möjligtvis det här .
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
