a year ago

Gud, denna trettionde december, årets till lika nästsista och mest förutsägbara dag; överallt ältas ovissa nyårsplaner och man överväger enligt klassiskt avantgardemaner en bojkott av vad som i grund och botten enbart är en hyllning till tidens underkastelse förgängelsen – något som manifesteras i en ångest över det gångna årets ofullkomlighet men likt förbannat ska det till att dras fram i strålkastarljuset i en överblick vars egentliga knivskärpa förtas av det där tvungna nostalgirosa skimret. Och skepticismen gentemot att det kommande året för bättre tider med sig förkläs i en tapper framtidstro där allt av nyårslöften förkastas i snusförnuftighetens namn och i helvete heller att jag tänker vara sämre själv!


Man utlovar skagenröra och glittriga papphattar och Miranda bor tio meter ner och femton åt höger och mitt sällskap önskas vid övervarandet av fyrverkerier i en annan del av stan men jag har ju alltid sängen och TVn och jag tänker på att det vanan trogen har varit ett ytterligheternas år; kanske det värsta men på samma gång det bästa och omänskliga prestationsnivåer följda av en passivitet inte vetandes några gränser och stillaståendet i föränderligheten och föränderligheten i det stillastående och jag och inte jag and it’s all about you och att jag är tillbaka i utgångspunkten samtidigt som jag i själen genomgått en metamorfos resultat oigenkännlighet och att leva i gränslandet mellan allting och ingenting; i ett ingenmansland definierat av verkligheten kontra illusionen och "oh I'm scared of the middle place between light and nowhere".


Och att vad jag önskar kanske just är det; det att de kontraster och motsatser och mellanspel jag förr ansåg vara synonyma med estetiken ersattes av ömsesidigheten - my infant spirit would awake och kanske att jag skippar att bli smalast och snyggast i klubbstockholm för jag ska ju kanske flytta till en båt så ragg lär jag ju få ändå.




gottnyttår'rå!

I used to meet you when my head was in my chest

Idag har jag funderat över allt det där viktiga som orättfärdigt försummats de senaste veckorna; exempelvis om jag ska klippa luggen kort eller ha den i ögonen och sedan åt sidan och så småningom inte alls och om jag ska möta upp med Åsas diadem som jag glömde kvar i ett fönsterbleck på en efterfest någonstans och på att jag kanske ska bo på en båt med havet i ögonhöjd och isen utanför de tunna väggarna och att jag helst av allt vill sitta på min julklappspläd och titta på feeling-goodregier med given typecasting och kanske Colin Firth eller Ashton Kutcher för det vill jag alltid när det är jullov eller kanske se "Frida" igen för att Frida Kahlo är min favorithjältinna alla kategorier och på att universum är utan slut och att jag i en åttaårings ögon får vara en sådan där ej ifrågasättbar förebild beundrad in till minsta beståndsdel bara för att jag har en lång fläta som kan lösas upp i ännu längre, blonda och doftande lockar och på charmen i Strindbergs avsaknad av självironi (självironi) och på klassikerbegreppet och på att man oavsett vad man försöker intala sig själv och alla andra är lika ensam som när man är nio år och grubblande och varje natt drömmer om hur ens familj förolyckas på olika makabra vis.

christmas day is like every sunday

Anna: Hur firar man julaftonsmorgonen då?
Jag: Det vet du väl; man stiger upp i ottan och insuper andäktig doften av gran och lyssnar till de ljuva tonerna av den roterande ängelljustakens hysteriska ding ding ding DING DINGDINGDI...
Mamma: NEJ!!! Man sover ut!

I'm gonna cry but then I will dance in the neonlight

Jag tänker på att de finaste morgnarna måste vara då pappa vaknar tidigt och kör mig till jobbet och vi glider ljudlöst genom tystnaden och frosten; då mörkret är lugnande och inte alls skrämmande eller sövande och parkeringen där jag blir avsläppt med visa ord som ledsagar mig genom dagen och livet och känslorna bättre än någon karta eller packplan på hela kontoret.

Jag tänker att tack kära år som går, tack alla dagar som lägger en paus mellan nu och då och en paus mellan dig och mig.


Och jag får er att skratta; att skratta ett "ha ha ha".

XXX

life's not complete till your heart's missed a beat

Idag fick jag en julklapp av posten. Det känns lite rörande och så; att utgöra en del i systemet, vara en självutnämnd ingrediens i gemenskapen - och själva gåvan skulle man med lite vilja även kunna påstå vara individuellt utformad. Jag har ett par alternativ att välja emellan, nämligen – däribland att beställa hem (och därmed öka vår egen eller våra tappra kollegors redan övermäktiga börda) ett par gå-stavar med medföljande reflexväst, påslakan, whiskycheddar, picknickryggsäck samt en hjortstek. Och så barnfonden, ej att förglömma. Lättar enligt rådande etikens alla föreskrifter arrangörernas samveten men skaver våra desto mer. Resonemangen vankar i en trevande start fram och åter, styr in i säkra cirkelspår för att i tio fall av tio mynna ut i utslaget you make me like charity och självfallet är det det vettigaste valet – jag menar, vad i helvete ska jag men en reflexväst till?
Men gubbarna är glada, åtminstone. ”Hjort är gjort!” skanderas gång efter annan och att den kvinnliga chefen till efternamn betitlas med nämnda kreatur tar inte direkt komiken ur sammanhanget.


För övrigt;
igår beträdde jag den menlösa ålderns era och jag minns så tydligt min artonårsdag; att spräcka hål på illusioner och skimmerhöljda debuter; Debaser, att följas av blickarna och vara så överlägset young and marble.
Jag var gängligare då och i den förvisso tärda blicken skymtade spår av någon form av ärlighet. Kanske att den arma själen var mer oförstörd och att hjärtat bultade för moraliskt sett högre stående principer.
Och jag tittar mig i spegeln och springer i trappor och går på svartklubb med en lilaglittrig rosett tronande på skulten och jag frågar mig
när blev det så här
hur blev jag så här?


Bandagerat mutantben på tulegatan 29