Dag II, konstateranden:
- 4 680 tecken MVG+ i gymnasiala sammanhang vilket innebär F(x) i universi(teti)ella då fenomenen gymnasium och universitet är lika väsensskilda och oförenliga som begreppen gudarnas vilja och känslornas affekt på det det mänskliga förnuftet hos Homeros.
- Jag har ägnat två timmar och en gråtmild promenad åt att fundera på vad jag vill ha ut av respektive bevisa med det här. Men jag har ännu inte funnit svaret.
lördag, februari 16, 2008
måndag, februari 11, 2008
I watched you crawl into my bed with curses spilling from your head
Man behöver inte blicka många inlägg tillbaka i tiden för att förstå att det här har spårat och även om jag nog aldrig insåg patetiken i pretentionen som autonomitet och självändamål var det kanske mer äkta och autentiskt.
(Men förmodligen enbart en mer erkänd och vida uppmärksammad sida av saken kommen till uttryck.)
Kanske är det ett tillstånd av pretentamisk stress; alstrat i den försoning som de mentala förberedelserna för mitt livs första underkänt innebär. En rotlöshet, ett bortryckande av en signifikativitetens (?, signifikansens?) och identitetens plattform.
För det var väl inte jag som utan vare sig emotionellt eller rationellt betingade anledningar grät mig igenom en hel båtfest för att natten därpå fnissa mig igenom ändlösa tunnelbanefärder och förbi utplånande folkhorder; som utsåg oskyldiga och känslomässigt exponerade människor till offer att hänsynslöst och obefogat plåga, för att efter fyra timmars sömn läsa in tusen sidor litteratur, äga gruppdiskussionen och strö stoftet för vinden?
Men å andra sidan är Gisle Surssons saga kanske inte material för så djuplodande analyser.
Och jag kikar in på de liv som för mer eller mindre bekanta stabiliseras, artar sig till det bättre; lyckan (om lyckan som sådan kan definieras) och kanske speglar den sig i en missunnsamhet på min hornhinna men främst i förtjusning.
Och förtröstan.
(Men förmodligen enbart en mer erkänd och vida uppmärksammad sida av saken kommen till uttryck.)
Kanske är det ett tillstånd av pretentamisk stress; alstrat i den försoning som de mentala förberedelserna för mitt livs första underkänt innebär. En rotlöshet, ett bortryckande av en signifikativitetens (?, signifikansens?) och identitetens plattform.
För det var väl inte jag som utan vare sig emotionellt eller rationellt betingade anledningar grät mig igenom en hel båtfest för att natten därpå fnissa mig igenom ändlösa tunnelbanefärder och förbi utplånande folkhorder; som utsåg oskyldiga och känslomässigt exponerade människor till offer att hänsynslöst och obefogat plåga, för att efter fyra timmars sömn läsa in tusen sidor litteratur, äga gruppdiskussionen och strö stoftet för vinden?
Men å andra sidan är Gisle Surssons saga kanske inte material för så djuplodande analyser.
Och jag kikar in på de liv som för mer eller mindre bekanta stabiliseras, artar sig till det bättre; lyckan (om lyckan som sådan kan definieras) och kanske speglar den sig i en missunnsamhet på min hornhinna men främst i förtjusning.
Och förtröstan.
torsdag, februari 07, 2008
and if I’d fall, would you pick me up?
Och jag inser att jag är min samtids svar på Antikens elegiker.
Helt utan självironi.
World spins madly on.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
